Varje doktorand sägs gå igenom ett skede där man tvivlar på allt och framför allt sin egen kapacitet och det meningsfulla i att någon så korkad som man själv låtsas syssla med forskning. Och undrar när man ska bli avslöjad som den bluff man är.
I slutet av hösten kändes vad som helst mer meningsfullt än min doktorsavhandling. Jag behövde hjälp men kunde inte be om den för jag visste inte ens vad jag skulle fråga. Sen gick jag på en effektiv, begåvad och disciplinerad kollegas disputation och karonka och kände mig fysiskt illamående i en hel vecka för jag kände alla professorers blickar på mig och förväntansfulla frågor om hur det går. Så jag gick i lås med sömnlöshet och magont och kände mig som världens mest misslyckade doktorand genom tiderna.
Sen tog jag lite jullov och ett ordentligt tänk, och sedan knallade jag upp till professorerna med en exceltabell stor som ett lakan som innehåller analysen av nästan hela materialet, och ett batteri med frågor och berättade vad jag har tänkt. Och kom ut peppad, taggad och lättad. De tror på mig. Jag tror på mig. Och nu finner jag mig insyltad i två artikelprojekt, två konferenser varav jag sitter i arrangörskommitten för den ena, och ser plötsligt slutet på projektet. Nästa år lämnas den in. En snilleblixt från min handledare svängde visserligen dispositionen på huvet, men det mår den nog bara bra av.
I dag möte med professor nummer två som är bihandledare, och nu är jag ännu klokare. Nu ska det skrivas så det ryker!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar