Jag försökte i det längsta förhålla mig cyniskt till Elizabeth Gilberts reseskildring Eat, pray, love men måste kapitulera. Hon har ett rappt och roligt språk och jag erkänner villigt att jag njuter av att läsa om frosseriet i Italien och fascineras av hennes andliga upplevelser i Indien. Om Indonesiendelen kan jag ännu inte uttala mig, hon har precis anlänt, men ge mig ett dygn så har jag nog klämt boken. Den är ingen tungviktare och exakt vad jag behöver efter att ha plöjt mig igenom första bandet av Knausgårds Min kamp på norska.
Och Min kamp, sen. De första 117 sidorna handlar om hur han försöker komma till en nyårsfest i snöyra när han är sexton. Vartenda skeende beskrivs med fängslande detaljrikedom. Här är det minsann inte fråga om något "tre länder på trehundra sidor" utan halva boken ägnas åt att beskriva hur han röjer ut sin farmors lägenhet. Ändå är det Knausgård jag rekommenderar av dessa två. Men det är bara för att jag är så obegripligt intelläktuell.
Jag tycker inte att man skall ställa böcker mot varandra. Ibland vill man ha Dostojevski. Ibland vill man ha Knausgård. Ibland behöver man Elizabeth Gilbert. Jag älskar ju Knausgård men storgillade också Eat, Pray, Love och fattade aldrig varför Elizabeth Gilbert fick ta emot så mycket skit för den. (Att sen filmen var dålig är ju en helt annan sak och ingen överraskning heller för den delen. Inte ens Javier Bardem kunde rädda den.) Hennes bok tyckte jag både var underhållande och djup och talade starkt till mig. Jag plockade den totalt på måfå ur Akademens hylla på väg på nån resa utan att nånsin ha hört om den. (Vi snackar 2006-2007 nu) Och boken talade, nej SKREK till mig något oerhört. Men det var ju förstås för att jag så kände igen mig. Jag hade också legat på badrumsgolvet många nätter och både gråtit, skrikit och bett. Jag lånade ut boken till höger och vänster som ett rop på hjälp. Jag tänkte att någon liksom skulle fatta om de läste den att det var just sådär som jag också kände mig. Haha. Den strategin funkade ju inte så bra men jag lyckades till slut göra min egen resa i alla fall. (När jag i då-läget inte kunde resa land och rike runt så påpekade min bästis att jag inte behöver byta land för att hitta mig själv. Och det visade ju sig vara helt sant.) Så trots att våra "resor" såg mycket annorlunda ut så känner jag att Gilbert är lite av min själsfrände.
SvaraRaderaOm du är intresserad så kan jag låna hennes nästa bok (som är totalt annorlunda!) Committed - a scheptic makes peace with marriage, som är något av en historisk och samhällelig studie om äktenskapet. Intressant. (Och så handlar den om visumhelvetet som jag själv befinner mig i just nu. Som sagt, själsfränder.)
Om Knausgård kan jag bara säga Bravo! och buga mig djupt. Lycko dig som kan läsa honom på norska!
Jag skrev ett så långt svar att det blev ett eget inlägg. Ett litet svar får du ändå:
RaderaJag tyckte om Eat, pray, love, men tyckte Balidelen var mindre intressant än de övriga. Jag fick väl nog när det slutade vara fokuserat på antingen mat eller meditation och blev lite splittrat. Men det är hennes resa och hon berättar hur det var.
I varje fall gav jag bort den därför att jag hoppas att mottagaren ska inspireras till att göra sin egen resa. Det är inte alla förunnat att få en jordenruntresa sponsorerad av ett förlag och sedan skriva en bästsäljande roman, men resor ut i världen och in i oss själva behöver vi alla göra med jämna mellanrum.