säger Facebook. Det handlar om babydrakar som man pjoskar och daltar med och får se dem växa upp. Som en tamagotchi antar jag. Varför blir jag provocerad? Det är möjligt att kvinnor älskar spelet. Men jag tycker inte om att bli stereotypiserad och vänder automatiskt taggarna utåt.
Jag har utmärkta vårdarinstinkter, tackar som frågar. Men den spontana och mycket glada vilja jag har att ta hand om mitt lilla barn*, vilket jag för övrigt tror är ganska universellt även om vårdandet kan ta sig olika uttryck, gäller inte allt och alla i min omgivning. Och verkligen inte så till den grad att jag dessutom vill pjollra bort en virtuell drake. Fråga mina krukväxter om ni tvivlar. Eller min katt.
Jag tror faktiskt att kvinnor skulle må bättre om de inte förväntades vårda så förtvivlat. Låtom oss inte roffa åt oss allt vårdande: man kan väl dela med sig till män och barn och se till att vårda sin egen dödliga själ lite mer.
Visst lider även jag av dåligt samvete över att jag inte tog så väl hand om mina åldrande anhöriga så länge jag hade dem. Och visst roffar även jag åt mig av mina ännu inte alltför ålderstigna föräldrars vårdinstinkt för att slippa vårda själv hela tiden. Och jag tror inte att en draktamagotchi riktigt förstår att uppskatta mina omsorger, utan jag föredrar att slösa den instinkten, om det nu är en instinkt och inte bara handlar om vanlig omsorg och anständighet, på min riktiga, existerande omgivning av kött och blod. Jaja, det händer att blad, stam och rötter får sig lite ibland också.
*Under en rätt stor del av dygnet, till och med
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar