Jag hatar att dammsuga. Så innerligt att det krävs självövervinnelse, tomt hus och noll distraktioner för att det ska bli av. I dag har jag skickat distraktionerna ut på äventyr för att ta mig an köksgolvet som visserligen skurats blott för några dagar sedan, men som på grund av källarprojekt och treåring ser ut som Jerusalems förstörelse igen. Jag började med att plocka upp plastkatter, matrester och annat odefinierat, sen lyfte jag upp stolarna på bordet och startade dammsugaren och ... sen kom den blå röken ut. Den som är alla elektriska apparaters själ. Och när själen lämnar kroppen vet vi ju vad som händer.
Men vet ni vad, inspirerad av evangelierna och apostlagärningarna som jag precis har läst tänkte jag att det här väl ändå inte kan vara hjärnkirurgi, så jag dissekerade Mielekadavret och fann att den billiga postorderpåsen av papper var så full att den spruckit. Och påsfullhetsindikatorn på dammsugaren hade ingenting sagt. Ut med påsen och filtret, fram med b-dammsugaren, suga rent a-dammsugarens abdomen och in med ny påse och nytt filter. Och in med lite ny blå rök. Dammsugaren heter numera Lasarus. Och jag bugar, mottar lite fiktiva applåder, dammsuger vidare och svabbar golvet ovanpå det. Vilodagen till trots. Men nu tänker jag sitta ner och helga den en liten stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar