I natt vaknade jag av att någon skrek på vår gata. Föreställ dig ljudet av en mor vars enda barn har gått på en trampmina i något land där man är mindre uttryckshämmad än vi är i Finland: upprepade högra skrin. Det tog ett tag innan skrikerskan hade lyckats väcka mig, men när Simon och jag väl vaknade var det omöjligt att somna om. Framför allt för att det inte är det man gör om man har en person i plågor någonstans ute i vinternatten. Så vi kollade att lillflickan hade det bra, försåg oss med kappor, skor, mobil och nycklar, och gick för att ta reda på vem det var som lät. Jag hann måla upp en massa hemskheter med familjevåld och föräldrar som jagat ut sina barn mitt i natten och som nu stod och skrek.
Och så var det bara en full förvuxen pissis som satt på trappan till sitt höghus och skriade. För att hennes vänner inte svarade i telefon klockan fem på morgonen. Bredvid henne satt en man som hon hade klått upp så att hans läpp hade spruckit. När vi frågade om allt var som det skulle knep hon käft, steg upp och gick in. Hennes kille följde oss hem och han var alldeles trevlig, bar om ursäkt för att de hade väckt oss och antagligen ett otal andra som ändå hellre stod ut med skrikandet än vågade ta reda på vems sko som klämmer och varför.
Sen sov vi som barn tills Nora väckte oss klockan nio.
Guldstjärna för att ni gick ut och tittade i alla fall! Folk som bryr sig är fantastiska:-)
SvaraRaderaVisst ska man ut och titta, men vårt främsta motiv var helt själviskt, det ska erkännas. Fem på morgonen var att få sova vidare prio ett!
SvaraRadera