His dark materials

är riktigt bra sommarläsning. Det är en fantasytrilogi för ungdomar skriven av Philip Pullman, samma farbror som skrev Fyrverkerimakarens dotter som blev en underbar familjepjäs på Svenskis för ett antal år sedan. Första delen, Northern lights, gjorde mig lite konfunderad första gången jag läste den, och därför orkade jag aldrig igenom den andra boken, The subtle knife.

Huvudpersonen heter Lyra och är en vildvuxen och egensinnig elvaårig flicka som gör vad som faller henne in och är helt okvinnlig och otillgjord. Ganska kantig, helt enkelt. Hon är ju som du! sade min mamma när jag berättade om boken, och det gav mig en tankeställare. Ja, jag antar att jag kan uppfattas som sådan. Fast lite kvinnlig är jag väl, och stolt över det, men det är ändå inte ett adjektiv som folk i första hand skulle använda för att beskriva mig. Och jag önskar jag var ännu mindre tillgjord, för tillgjord känner jag mig ibland och gillar det inte.

Men det som störde mig med den första delen är att det går så illa för barnen, och att de vuxna är sådana svekfulla rövhål. Vid första läsningen blev jag helt enkelt förvirrad eftersom boken inte motsvarade mina förväntningar på en barnbok. Men nu när jag läste om den, och läser vidare och vet vad jag har att vänta mig, hittar jag en massa fina poänger i den. Livet är inte Bullerbyn, varken i vår värld eller i Lyras. Men trots att föräldrarna sviker hittar hon andra vuxna som älskar henne, är villiga att ta henne till sig som sin egen och offra sitt liv för henne. Och hon, som från början inga föräldrar hade men som sedan fick ett par ärkesvin,
kan osentimentalt konstatera att hon inte behöver älska sina dagars upphov utan kan välja vem hon vill älska och vem som är värd att se upp till.

Den andra delen är väl inte direkt tjofaderittan den heller, men den är mycket spännande och nu är jag lite sur på att jag har lyckats förlägga del tre och måste vänta på att den kommer till min bibba innan jag kommer vidare. Eller så måste jag bara leta lite till.