Projektet som inte tar slut

När man fixar upp ett gammalt hus är det lätt att stirra sig blind på det som är ogjort och fult, i stället för att koncentrera sig på det som är fint tack vare eget eller andras arbete. Under de senaste dagarna har vi pysslat i matsalen (jag) och på verandan (min prins), och kommit ganska långt. För att påminna mig själv om framstegen köpte jag mig en orkidé i dag, för att inmuta en vacker del av hemmet. Jag hoppas den ska ge mig inspiration och ork att ta itu med de fula delarna de dagar energin tryter.

För jag behöver inte flytta blicken särskilt långt för att se det fula: så här ser det ut i resten av rummet:

På bordet sorterar älsklingen skruvar, och i bakgrunden syns dagens projekt: världshistoriens fulaste hörn. Det är en brandvägg som något stolpskott i tiderna klätt in i fejktegel i glasfiber - ett mycket brandfarligt material. Det satt som berget och lämnade trevliga små glasfiberstickor i händerna när vi rev det. Det är ett tag sedan och sedan dess har det sett ut som ovan. Nu ska det kläs in med stenskiva, spacklas och målas.

När vi har kaos hemma hos oss är det inte som kaos hemma hos andra. Andras totalkaos är vår vardagsordning och med kaos menar jag att det verkligen ser ut som reven. Och det gör det ganska ofta. Men jag tröstar mig genom att titta på

 

och påminner mig om att Rom inte byggdes på en dag, att även den klåfingrigaste tvååring en vacker dag slutar vara tvååring (fastän hon gärna för mig för vara liten länge än) och att jag har en vacker orkidé. Och en ruskigt vacker man. Och en ruskigt vacker tvååring.