Min älskling och jag såg Potter idag. Efter att ha följt Hogwartsungarnas resa i ett dussin år, från att jag blev intresserad av hjälten som fick ungarna att vallfärda till bokhandlar och bibliotek, till att se filmerna som började halvbra men bara har blivit bättre med åren, känns det både vemodigt och skönt att hela bygget är klart nu. Böckerna är fantastiska och filmerna bra. De första filmerna frossar i äventyr och effekter och är mest en illustration av böckerna men de två sista filmerna tar tag i det allra väsentligaste i böckerna: lojaliteten, vänskapen och hur ondskan inte kan klara sig för att den inte fungerar. Den kommer ständigt att sticka upp sitt fula tryne, men kommer samtidigt alltid att slås ner för att de goda trots allt är fler. Det kommer alltid att finnas Neville Longbottoms, som ser längre än till sin egennytta och därför är villiga att ta risker för att status quo är värre. För att inte tala om en utveckling till det sämre.
Min älskling och jag satt och lipade ikapp. Lojaliteten bland hans skolkamrater när Harry dyker upp på Hogwarts igen (Oh captain, my captain!), kraften han får av att ha varit älskad även om de som älskar honom är döda och påminnelsen om att livet inte är något värt utan frihet, och att man måste riskera allt för att vinna friheten. Allt det här beskrivs bäst i de fantastiska böckerna, men filmerna är ett bra komplement.
Folk som säger att de inte läser fantasy är i sin fulla rätt att låta bli. Men det är dumt att missa ett fantastiskt läsäventyr för att man vill hålla fast vid fåniga genreprinciper.
Professor Mac Gonagall är mitt ideal. Jag tänker bli hon när jag blir stor.
*längtar*
SvaraRadera