Om att sätta andras ungar på plats

Jag var i stora shoppinggallerian för att köpa hårsnoddar i storlek tvååring och passade på att dyrka mammon på Polarn och Pyret, under förevändning att tvååringen behöver vårkläder. Jaja, jag erkänner att snoddarna bara var ett svepskäl. Nå, butiken i fråga är ju inte dummare än att de har en massa roliga leksaker för att ungarna ska trivas och börja tjata om att få komma tillbaka. Efter en liten stund vid butikens tågbanebord får dottern sällskap av tre lite äldre barn: två svartklädda killar, kanske sex och fyra år gamla, som resolut tar för sig av tågen och börjar leka, och en rosa liten syster, eventuellt tvilling till den yngre brodern, som ställer sig bredvid och ser på. Jag påpekar att brorsorna kunde dela med sig av tågen så att alla får vara med och leka, men blir ignorerad. Deras morsa tittar frånvarande på leken och backar upp mig, ganska oengagerat, men så var det inte mer med det. Jag insisterar, varvid ungen med tre tågvagnar pliktskyldigast slänger åt mig en vagn, som flickorna får samsas om. Det löser sig så att systern får vagnen, medan min dotter får leka med lyftkranen som har roliga rattar som snurrar. Då blir det fart på den svartklädda fyraåringen, som hotfullt ställer sig framför min lilla tjej, bröstar sig, gör aggressiva miner och talar om för henne att tåg och lyftkranar minsann inte är några leksaker för flickor, utan att de är stora pojkars egendom.

Då passade jag på att värma upp inför kvinnodagen genom att spänna ögonen i karln och fråga honom vad han pratar för strunt, och påminde det lilla egomonstret om att att leksakerna är butikens och till för alla. Jag menar, nu var det fan att en muppig fyraåring ska tala om för min dotter vad hon får och inte får leka med. Och hans agenda var ju helt genomskinlig: han ville ha alla tågvagnarna själv, förstås. Och det var där och då jag blev påmind om att de är precis vad det handlar om, hela livet. Vi upprätthåller rollerna för att slippa bli hotade, för att slippa dela med oss.

Det deprimerande var att deras syster verkade helt van vid att få stå vid sidan om och se på, och eventuellt leka med vad som blir över från brorsornas bord. Hon gav mig en förvånad och tacksam blick när jag gav henne en tågvagn att leka med. Barnens mor handlade kläder och var helt ointresserad av vad ungarna gjorde, och tyckte väl att jag var en besvärlig kärring som lägger sig i, vilket jag tänker fortsätta vara till döddagar.

Men ponera att N hade varit en liten kille. Då hade det inte längre handlat om pojkar och flickor, utan om vanligt hyfs och pli. Hur hade morsan deras reagerat då? Man delar med sig så att alla får vara med och leka. Punkt slut. Det är sorgligt att många anser att hälften av alla barn inte omfattas av vanligt hyfs och pli, för att de är flickor.