Fåfänga

Jag är inte särskilt fåfäng. Men i lördags hade jag boots med skyhöga klackar, och komplimangerna haglade. Visserligen inte över stövlarna, men över att färgen på mitt turkosa ålskinn till klänning klädde mig, över att jag såg vältränad och slank ut och ... jag kände mig jättefin. Och nu undrar jag om inte det var skorna som gav min hållning ett sånt lyft. Så jag tänker i min tur ge min måndag ett lyft genom att stolpa omkring i klackar, och genom att äta lunch på Teatern med en god vän. Det är nysnö och gammal is under snön så min självbevarelsedrift borde låta hundra varningsklockor pingla nu. Men jag tystar dem med at nynna Povel Ramels Titta det snöar. Varningsklockorna pinglar fortfarande så jag höjer rösten. Och vacklar ut i allt det vita. Vi ses på Tölö sjukhus i eftermiddag!