Ljud högt, ljud fritt?

För mig är svenskan viktig, och jag har svårt att tänka mig att jag någonsin skulle försätta mig i en situation där jag inte kunde tala svenska med alla som bor i mitt hem. Åtminstone på sikt. Jag vill bli förstådd på mitt hjärtas språk, och jag vill att mitt hjärtas språk ska mötas med välvilja. Jag gillar tanken på att Finland är tvåspråkigt (och jag har en fet egen ko i diket!), och att de två språken lever sida vid sida tack vare folks goda vilja.

Om jag hade skapat en tvåspråkig familj skulle jag nog ha insisterat på att tala svenska med min man. Om han hade valt att svara mig på sitt modersmål är det okay, han ska givetvis få ha samma rätt som jag att få tala sitt hjärtas språk hemma. Men om han valde att inte förstå mig är det i mitt fall fråga om en inkompatibilitet som ... ja, vi skulle nog aldrig ens komma så långt som till att ha ett gemensamt hem. Den som känner min man och mig vet att kärleken till språket och vad man kan göra med det är viktigt för oss båda.

De vuxna i vår familj talar finska bra och har hittills inte stött på situationer där våra språkkunskaper helt skulle komma på skam. Jag har fött barn på finska och presenterat min forskning på finska. Den gången kom språkbytet med några minuters varsel, så framförandet blev lite Wentzel Hagelstamskt, men kan han bjuda på sig själv så kan väl jag! Och ingen ifrågasätter hans expertis.

Så de vuxna talar finska, ja, men jag är lite stolt över att ha fostrat en rask och enspråkig liten hurrare. För vem är bättre ambassadör för vad svenskan betyder för de svenskspråkiga än en go tvååring som faktiskt inte förstår ett smack vad som sägs, om det inte råkar vara "Älä tule paha kakku, tule hyvä kakku!". Och det är det sällan.

De välmenande tanterna och farbröderna får tji om de inte talar lilla damens språk. Och faktum är att de så gärna gör det! Våra simhallsbesök i Dickursby, för att bara nämna ett av många exempel, blir rena språkbadet i bastun och i duschen - varje gång. Kvinnor i olika åldrar griper chansen att få tala svenska med oss, en chans som vi så gärna ger dem. Allt annat vore oanständigt och att kacka i svenskbygden, alla finlandssvenskars bo.

Nu blir det här långt och jag är trött och tänker avrunda, för att kanske fortsätta en annan gång. Men jag tror fortfarande på den goda viljan, kanske mer än någonsin, och tänker att den goda viljan kanske behöver en skjuts och möjligheter att få blomma upp. Det här är knepigt. Alla förstår att en tvååring inte nödvändigtvis har hunnit snappa upp det första inhemska, i synnerhet om hon fått traggla med den vansinnigt svåra svenskan i hela sitt liv. Men en trettiotreåring som levt i huvudstadsregionen i hela sitt liv framstår lätt som arrogant om hon inte lärt sig tala finska vid det här laget. Och det har hon ju, men hon vill inte alltid. Och framför allt vill hon inte alltid bli ifrågasatt.

Nu slutar jag men tänker återkomma med detta tema, för det här är viktigt för mig.