Störande, berörande och upprörande teater

Stadsteatern har ett halvdussin föreställningar kvar av Meidän poika, en föreställning jag rekommenderar. I går var jag på teater med mina svärkvinnor, d.v.s. svärmor och tre svägerskor, och vi var ganska tagna och skärrade av pjäsen, som försöker illustrera hur det kan gå till när en Pekka Eric Auvinen, en Petri Gertz eller varför inte en Breivik spårar ur.

I går hamnade jag på Facebook in i en diskussion om huruvida det är relevant att diskutera om flickor ska få syssla med backhoppning när män utsätts för mer våld, får sämre utbildning (?) och oftare förlorar vårdnadstvister. Jag tycker inte det ena utesluter det andra, och framför allt inte att det är konstruktivt att rangordna ärenden i viktighetsordning. Allt som synliggör de samhälleliga värderingar som gör att män och kvinnor bemöts olika på ett sätt som begränsar och hindrar dem, deras barn och alla är väl ett steg i rätt riktning? Genom att peka på saker och bli medvetna om dem kan man ändra på sakernas tillstånd.

I Meidän poika hade fadern inte svikit och stuckit, men var död. Mellan raderna läser man att mamman och sonen levt ganska isolerade utan kontakt till andra barn eller vuxna, och att mamman upplever att hon försakat att leva för att ta hand om sin son. Vid flera tillfällen i pjäsen gör Ville tafatta försök att be om hjälp av personer i sin omgivning, men han blir alltid avbruten: av en ringande telefon, av rötägget Aleksi eller av någon annan som dyker upp. Mamman frågar sig: hur gick det så här, varför kan vi inte nå varann? Hon anar att något är på tok men lyckas inte avvärja katastrofen.

Jag tror att mobbning är en ond cirkel som alla mår illa av, men som är otroligt svår att bryta. Jag minns själv från min skoltid hur lätt det var att sociala situationer spårade ur och två eller flera inblandade personer hamnade i någon sorts clinch - ett låst grepp som ingen kan bryta utan att förlora ansiktet - tills något antingen avbröt det hela, eller oftare att något utlöste antingen ett slagsmål eller att den i överläge lyckades tillintetgöra den i underläge. Vilket är oerhört obehagligt att vara vittne till, och ännu värre att vara offer för. Men inte heller den i överläge, om den nu kan sägas vara det, mår bra. Det blir till ett tvångsbeteende av låsta sociala koder som tvingar fram mer våld, mer mobbning och mer illamående.

Vad gör man då? Jag hoppas att min dotter växer upp medveten om att hon är älskad, medveten om att hon är viktig och medveten om att hon har makt. En makt som ska användas till att sticka ut hakan och säga ifrån, eller hämta en vuxen som kan hjälpa till att bryta clinchläget. Jag hoppas att jag själv har modet att stiga upp och säga ifrån om jag stöter på mobbning på jobbet eller annanstans. Visst har det hänt att jag ingripit när jag sett barn och ungdomar puckla på varandra, fysiskt eller psykiskt, men det är ju bara att bryta en akut situation och hjälper inte ett spår när det gäller att bryta de långvarigare sociala mönstren. Svårare blir det när det handlar om folk på jobbet, människor man måste (åtminstone relativt sett) fortsätta jobba och komma överens med.

Men en sak är säker, och det är att skolorna måste bli bättre på att verkligen ta itu med mobbning. Jag tror på att splittra dysfunktionella kompisgäng av Måns och Bill och Bull-typ och skicka mobbande elever till olika skolor, över kommungränser vid behov.

Sen tror jag också att det krävs en by för att fostra ett barn, och att man som förälder måste försöka ingå i större sammanhang, med och utan barnen, så att ingen, ingen ska behöva vara beroende av bara en person. Det är lättare sagt än gjort, speciellt med tanke på ensamstående föräldrar som ska försöka få ekonomin och tiden att gå ihop, men helt omöjligt ska det väl inte behöva vara?

Svårt. Men jag rekommenderar pjäsen - den startade många viktiga tankar i mitt huvud.