Dagen började med ett utbrott av en magnitud jag sällan skådat. Liten spajderman var lite ur gängorna i morse och jag tror vi alla hade råkat i luven på varandra ett dussin gånger innan vi var ute ur huset. Men sedan fick jag åhöra en presentation där en doktorandkollega presenterade sitt forskningsprojekt om bilden av årets flyktingkvinna. Varför behöver Finland den utmärkelsen? Har vi så svårt för att se flyktingarna som något annat än ett problem? Under presentationen fick vi ta del av stereotypa porträtt av väldigt fina och modiga kvinnor. Min kollega problematiserar de roller som flyktingarna tillåts spela, och påpekar att de kvinnor som lyfts fram är kvinnor som tagit det längsta steget från sitt ursprung och jobbat hårt för att komma nära det finländska kvinnoidealet: en moderlig brobyggare i västerländsk klädsel som hastigt och lustigt lärt sig minst ett av de inhemska förutom det halvdussin språk hon kunde från tidigare, är arbetsnarkoman med vårdinstinkt och ett starkt samhällsengagemang. Observera att jag inte kritiserar kvinnorna utan rollerna de tilldelas.
Som en av dem säger i en intervju: jag talar och talar och talar om samma saker, men ändå hörs det inte, syns det inte i den bild medierna ger av mig.
Sen fick jag en present, och lön som jag genast till en del omsatte i blommor. För det är jag värd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar