Jag jobbar hemifrån i dag. Eftersom Nora, 2,5, börjar vara i behov av semester lät jag henne stanna hemma med mig i dag, eftersom hon visade lovande tecken på att sysselsätta sig själv med lego, Byggare Bob-klistermärken, saga på skiva och Sås & Kopp. Så fort jag hade lagt på luren med dagis brakade helvetet loss. Hittills har vi (läs Nora) hunnit ryka ihop om två muggar och en potta som inte dugt, fel färg på pellejönsens skor när vi målade vattenfärg, för liten krokodil på pellejönsens blus, lunchmaten, lunchdrycken och färgen på glaset som den felaktiga drycken serverades ut.
Jag har okay tålamod med ungar som skriker, men absolut inget om de skriker när jag vill äta. För jag har fanimig rätt att äta lunch i fred. Efter att ha kastat ut henne ur köket tre gånger fick jag nog och kastade ut henne på gården och jag tror minsann det tog skruv! När hon gråtande bad att få komma in frågade jag om hon skrikit färdigt nu och det hade hon. Av allt att döma!
Uppenbarligen funkar det inte med att lirka och vara tillmötesgående: vårt trotsmonster ger sig inte förrän hon stöter på orubbligt motstånd. Nu är maten äten med god aptit och fan själv har övergått i little miss sunshine. Och månne inta jag själv ska genomgå samma metamorfos bara junior förpassats till Fjäderholmarna. Lagd unge ligger.
Vilken sällsynt befriande läsning det här var. Jag tände till rejält vid middagsbordet nyss när fisken först skulle skäras och sedan absolut inte skäras. Först mjölk, sedan absolut inte mjölk. Storasystern frågar: "mamma, tappar du nerverna nu?"
SvaraRaderaBarnpsykologerna på P4 Stockholm uppmuntrar hur som helst föräldrarna att bli riktigt förbannade oftare. Så du är inne på helt rätt spår.
Framför allt tror jag på att bli förbannad lite tidigare, att säga ifrån och bjuda på motstånd utan att lirka sig blå först och märka att det inte fungerar. Jag är egentligen inte så rädd för att visa ilska som förälder - men jag gillar inte att jag så lätt blir irriterad. Jag kan stå för att jag säger ifrån när det räcker, men tycker mer illa om mig själv när jag fräser, för jag tycker jag gör det för ofta. Ack, ja. Jag hoppas att hon trots allt vet att hon är det dyrbaraste jag har. Min älskling, min solstråle och min lilla kompis. Som har världens längsta klåfingrar och världens ljuvligaste skratt.
SvaraRadera