Kommentarer på kvinnors utseende

Vi satt och bekantade oss med den nya regeringen när min man fällde en oeftertänksam kommentar om att en av våra kvinnliga ministrar ser ut som en gris. Jag sade ifrån och påpekade att jag inte tror han hade sagt samma sak om ministern ifråga hade varit man. Jag möttes av en helt överdriven reaktion och en del okvädesord riktade mot mig (!) för att jag är så besvärlig. Hoppsan. Mäns (läs min mans) rätt att kommentera kvinnors utseende är tydligen en helig ko.

Om alltför få år kommer vår lilla älskling att vara kvinna i arbetslivet, och jag hoppas att saker ska ha förändrats. Jag hoppas man ska bli bedömd utifrån sina meriter och inte sitt utseende. För är man inte fager är det inte bra. Och ser man ut som Tanja Kampela är det inte heller bra. Och jag dissar inte henne för att hon är snygg utan för att hon byter namn stup i kvarten vilket naggar hennes trovärdighet i kanterna när man inte vet vem man talar om från en dag till en annan. Fast likväl kritiserar jag en medsyster för hennes säkert välgrundade livsval, så jag är inte ett dugg bättre själv.

Men jag vill inte ha det så här. Jag vill kunna bemötas som en kompetent och professionell individ oavsett hur jag ser ut. Jag hoppas jag beter mig hyfsat professionellt, men vill få förlåtelse för de gånger jag misslyckas. Jag vill bli sedd som person och inte som en nörd, ett våp, en kossa, en tråkmåns, ett rivjärn, för kort, för ful, för högljudd eller för mesig. Jag vill slippa stämplar men ändå går jag genom livet med min egen stämpelsamling i högsta hugg.

Jag vill också bli bemött som den inkompetenta och oprofessionella individ jag är i ett flertal sammanhang, och bara vara jag. Dags för en snäll semester, tror jag.