Hur en krossad svanskota gjorde vårt första år som föräldrar till en picknick

Utan att nu dessvidare ha planerat det blev vi mjukisföräldrar. På grund av att den lilla gosegrisens huvud knäckte min svanskota när hon gjorde sitt utträde i denna världen var det inte tal om att jag skulle klättra ur sängen flera gånger per natt för att plocka upp hungrig bebis, och ännu mindre tal om att jag skulle sitta och amma. Gosegrisen hamnade i vår säng där hon har sovit i närtan två och ett halvt år. Ända till för två nätter sedan.

I vårt mjukisföräldraskap ingår också fri amning och flexibla rutiner.

Med vår unge har det funkat utmärkt, thank you very much. Det intressanta är att när jag på BB (Barnmorskeinstitutets Storkbo, paradiset på jorden!) lite generat frågade om vi kunde ha babyn hos oss i sängen, möttes jag av idel strålande leenden och hejarop. Detsamma med rådgivningen. Proffsen kunde inte tala sig varma nog om fördelarna med att samsova: alla höjda ögonbryn vi har råkat ut för har kommit från amatörhåll. Och framför allt från vår föräldrageneration.

Frågorna har handlat om att ligga ihjäl henne, om att hon inte kommer att lära sig att sova ensam och hur vi gör med sexet. Visst kändes det lite skakigt de första nätterna och vi föräldrar sov sämre de första nätterna, men vi lärde oss och snart var hon inte så ömtålig längre. Till att sova ensam återkommer jag strax, och äktenskapsbrottningen tänker jag inte gå in på här, men kan inte klaga.

Visst har barnet en far som kunde ha skött transporten mellan babysäng och föräldrasäng för nattamningarna, men nu var vi tre som sov gott nätterna igenom i stället för att en fick hojta för att väcka tungt sovande föräldrar, en fick stiga upp för att hämta parveln, en fick amma och väcka sovande far för att han skulle bära tillbaka bebisen - nä, då var det lättare med gny från bebis, tutten i munnen, amma i vad det nu tar och sedan taxibåt tillbaka till Fjäderholmarna, ofta innan matningen var helt klar. Under vårt första år som föräldrar hade vi två lite hackiga nätter, resterande 363 nätter sov vi gott. Det är sådant som man inte får säga högt. Därför skriver jag det här i stället.

Jag vet att barn är olika och föräldrar likaså. Men varför hade jag inte hört något om fördelarna med samsovning, om det nu är så bra? För oss var det ju den perfekta lösningen, men jag vet att man inte ska skuldbelägga föräldrar som av olika orsaker inte vill göra som vi. Alla sover inte lika tungt som vi gör, vilket gör att bebis i sängen stör föräldrarnas nattsömn. Andra vill ha natten som bebisfri tid. Men jag tycker ändå det är lite underligt att det talas så tyst om något som proffsen inom spädbarnsvården lovsjunger, så att många föräldrar som av olika anledning har börjat samsova med sina barn känner sig lite skamsna över det. Det råder förstås olika uppfattning om samsovande och plötslig spädbarnsdöd, en del forskningsrön tyder på samband och andra på negativt samband, men om risken vore överhängande skulle det väl varnas mer för det.

Om flytten till egen säng kan jag säga att den på damens eget initiativ skedde för två nätter sedan. Eget rum, egen säng, ingen dramatik och alla är nöjda. När jag får ledsamt är det bara att tassa in och snusa på henne i hennes 120 cm breda lyxsäng.