Ett år som separerad

I dagarna blir det ett år sedan vi separerade. Det har varit ett lärorikt år, och mest tacksam är jag över att vi har det så bra nu. Alla tre, men framför allt tänker jag på oss föräldrar. Noras bästa skulle ha varit att vi lyckats få det att funka utan separation, men nu blev det inte så.

Mycket suger med att separera. Jag är i grunden inte gjord för att leva ensam, men man vänjer sig. Under Noras pappaveckor vaknar jag ensam, lagar mat ensam och äter den för mig själv, om jag inte aktivt tar initiativ till annat. Det blir mer sällan som andra tar initiativ. Jag vet inte om jag blivit socialt uträknad - det känns inte så - men parmiddagar får jag inte gå på längre. Jag vet inte om det har att göra med att jag inte tänks på eller om folk i min umgängeskrets helt enkelt har för fullt upp med sitt för att hinna ordna sådant.

Jag gillar inte att hela tiden komma tillbaka till rum som ser ut exakt som jag lämnade dem, utan spår av någon annan. Under pappaveckorna är det ändå att föredra - det vore skitläskigt om någon gick och flyttade på grejer och det inte var jag.

Jag som älskar att laga mat för folk och äta med andra har lärt mig att jag inte gillar att laga mat som ska ätas av bara mig. Halvfabrikat gillar jag inte heller, så det blir lite si som så med ätandet. Samtidigt har jag lagt mig till med en lite osmickrande doktorandfigur, så allt tyder på att jag får tillräckligt med näring.

Masturdating är ett fantastiskt engelskt nyord. Det betyder som det låter, att man dejtar sig själv. Det är helt underskattat - att gå på bio ensam är precis lika trevligt som att gå med sällskap men dessa två är ett komplement till varandra. Det är också trevligt att äta på restaurang för sig själv - som omväxling.

Ett bra distansförhållande är bättre än ett dåligt äktenskap. Modern teknik gör det möjligt att hålla daglig kontakt med ord och bild och konstigt nog känns det sällan som om jag lägger mig ensam. Visst längtar jag efter att kramas, och jag kan inte påstå att jag får ligga särskilt ofta, men tillräckligt långa perioder tillsammans när vi ses gör att mötena känns både som vardag, i ordets bästa bemärkelse, och fest.

Jag kommer aldrig att sluta bry mig om hur mitt ex mår, och det är så fantastiskt att veta att han har det bra. Jag vill nästan gå så långt som till att säga att om han har det bra har jag det bra. Eller: riktigt bra har jag det inte om inte han också har det bra.

Jag har fått vänja mig vid att kunna börja gråta precis när som helst, som till exempel nu. Det är inte världens gång som får mina tårar att rinna även om vår värld skulle förtjäna mina tårar, utan en kombination av sorgen över att det gick som det gick för min lilla familj, skönheten i det som var och glädjen över att livet går vidare. Tacksamheten i att man kan träffa människor som får ens själ att dansa när man minst av allt anar det.