Jag hade tänkt spara Harry Potter tills Nora börjat i ettan och vet vad man gör i skolan. Sedan hade jag tänkt läsa böckerna en per år, för att inte läsa de skrämmande böckerna för tidigt.
Förra sommaren tröttnade jag på att vänta och läste "De vises sten" för henne, med ömsesidig behållning och fröjd. När boken var slut var hon lite vemodig, så där som man blir när man plötsligt kastas ut ur en riktigt spännande bok och undrar hur man ska stå ut i den vanliga världen. Men hon ville inte läsa vidare.
För några veckor sedan var hon riktigt dålig i influensa. Under konvalecensen, som blev lång, började vi på "Hemligheternas kammare". För ett par veckor sedan läste vi slut den och sedan hade jag tänkt göra ett uppehåll igen. Den tredje boken slutar i en obehaglig cliffhanger och därefter blir det bara värre, folk dör och riktigt onda typer träder in på scenen och lever vidare i bok efter bok. Men pyttsan, Nora kom genast dragande med följande bok och nu är vi mitt uppe i "Fången från Azkaban" och jag njuter stort, för den är den skickligast uppbyggda delen av hela serien.
När det gäller läsning har jag ingen karaktär. Och eftersom mitt eget läsande har tagit paus, till min enorma saknad, gläder det mig något fantastiskt att Nora finner nöje i samma böcker som jag.
Vi läser hela tiden. Jag litar på att min trygga unge säger stopp om det blir för farligt.
Så HP funkar för er? Det har den inte gjort hos oss, inte helt hundra. Dels tycker jag själv att den är för långrandig och tjatig för att funka bra som högläsningsbok. Då har vi ändå bara läst ettan, hjälp för att högläsa de monstertjocka senare delarna. Ungarna är heller inte helt trakterade, Y (som ju bara är fem år) tycker att den är alldeles för läskig. Q tycker nog egentligen det han också.
SvaraRadera