I morse hade jag en treårings koncentrationsförmåga. Efter att ha svingat köttvikter i en timme (prova kettlebell - världens roligaste gren!) är jag en ny människa. Matteuspassionen åt upp min träningstid och gav mig annat i stället. Men nu när jag tränat igen inser jag att jag mår bäst av båda.
I dag var Mirja borta, så vi hade en annan. Mirja ser ut som kusin vitamin och är rätt liten med stora röstresurser och ett härligt självförtroende. Dessutom spelar hon Paula Koivuniemi och annan rolig musik, och är en mästare i att peppa. Vikarien var mer som en bulldozer med dålig muzak och mikrofon som hon inte klarade av att använda och nervöst fniss. Det var kul med omväxling i rörelserna, men jag vill ha min vanliga tränare med sitt pepp och sitt pepsodentsmil. Hon som ser mig och oss alla och får oss att prestera järnet. Och sen vill jag bara säga att jag älskar Arbis. Både i stan och här i byn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar