Konserten

var en alldeles underbar upplevelse. Kroppen tog stryk av tre och en halv timme i höga klackar på körställning med tunga noter i händerna, men jag är ju ganska vältränad för tillfället så det känns det inte mycket av i dag. Redan i de första takterna av Kommt ihr Töchter, helft mir klagen satt pappa i publiken med tårarna rinnande och det är ju alltid lite tillfredsställande att få sin far att lipa. :-)

Och sedan höll vi på. Jag var på hugget och det tycker jag mina körvänner också var, så med undantag för ett par lite trevande ingångar i ett par av koralerna gick det utmärkt. Och sedan blev det fest på Casa av alla ställen. Och det har blivit helt avsnuskat. Jag höll på att inte känna igen lokalen - annorlunda såg den ut på min tid. Sittordningen var lottad så jag satt med idel främmande kavaljerer. Idel lammkött som sjungit in efter att jag slutat efter elva år i studentkör. Visst var det ju många i min generation i körleden, men jag fick alltså sitta med yngre ögonfröjd. Och hade alldeles underbart roligt mitt emellan två medicinare och det vet man ju hur det blir. Sådant som inte är koscher att tala om vid matbordet i andra kretsar är helt relevanta samtalsämnen bland läkare och sånt älskar ju jag så jag trivdes som fisken.

Och så sjöngs det ju. Och de unga koristerna håller på med samma dåliga juttur som vi hittade på i tiderna, förutom en hel drös med nya traditioner som får mig att känna mig helt out. Och stolt över att ha fått vara en del av detta kreativa sammanhang.

Sen var det efterfest och jag blev uppbjuden till en virvlande vals över hela lokalen till tonerna av Mache dich mein Hertze rein (Ich will Jesu selbst begraben) - inte direkt skrivet för att efterfeströja till men det funkade fint. Men åch, nu är det här roliga, roliga, högtidliga och fina slut. Vad ska jag hitta på nu?