Fast sen måste jag läxa upp en stor pojke

Han är stor nog att gå på stora sidan på dagis. Och han sprang omkull Nora, bara till hälften av misstag, när jag hämtade henne i eftermiddags. Först sade jag bara ifrån, men när Nora började gråta (av frustration, inte av smärta) insåg jag att jag måste ingripa bättre. För att hon ska lära sig att hennes tårar tas på allvar. För att hon ska lära sig att hon har rätt till en ursäkt när hon blir omkullsprungen, bara till hälften av misstag. Så jag gick till storpojken som blev lite rädd för mig. Det var inte det som var min avsikt, han ska ju lära sig att det inte är farligt att be om ursäkt, och han urskuldade sig med att han sprungit så fort att han inte sett henne. Den ursäkten godtogs. "Och jag såg att du sprang jättefort. Men Nora blev ledsen så nu tycker jag du kan be om ursäkt. Det kan du väl?" "Visst!" sade han, och sken lättad upp. Så han bad om ursäkt och fick ett leende till svar. Och när han sprang vidare hejade både Nora och jag på honom för att han sprang så fort.