Att engagera sig i närmiljön

Vi har bott i vår nuvarande miljö i fem år. Under Noras första levnadsår hade jag inget behov av föräldragrupper - vi hade ett lättskött barn och jag trivs i mitt eget sällskap så antingen gjorde jag hysteriskt långa promenader (till Helsinge kyrkoby och tillbaka eller tog tåget till Korso för att få ha solen i ögonen hela vägen hem), masade hemma eller drog in till stan och träffade folk. Spädbarn behöver inte vare sig babyrytmik eller -cafeer utan de är till för morsorna och de få farsor som vågar sig dit/saknar umgänge om de till äventyrs får och vill vara hemma med sina barn. Jag gick på babyrytmik med en systerson en gång och det var tillräckligt för att avskräcka mig: inte alls min grej. Givetvis är de förträffliga tillhåll för de föräldrar vars grej det är, men man ska inte ha dåligt samvete för att man inte stimulerar sin tremånaderskokong med rörelselekar.

Nu däremot när Nora är nästan fyra och ett mycket socialt djur som gärna river hela haket här hemma har jag blivit stamkund på alla jippon som kommunen, sfp och olika föreningar bjuder på. För jag är också ett socialt djur och själviskt kan ge mig hän åt den njutning pyssel, simhall och Sås & Koppkonsert ger mig. I går ordnade en förening halloweenpyssel i ett ungdomsföreningshus nära oss. Förra veckan hade min kommunalvalskandidat jippo med Sås & Kopp. Jag knarkar avbrott i höstmonotonin och tycker det är härligt att få kleta med lim, och att få se min fyraåring kleta med lim, när någon annan har tänkt ut pysslet och förberett, och när bara behöver bidra till undanstädningen och inte sköta allt själv.

Mitt strå till stacken är att jag ordför dagis föräldraförening denna höst. Det är roligt och tacksamt på grund av engagerade föräldrar med lagom ambitionsnivå. Och gudars vad tacksam jag är över allt det program som vi får delta i utan att ordna det själva. Det gör det helvärt att skriva infobrev, sammankalla till möten och baka en plåt med mockarutor med ojämna mellanrum.

Hellre

Jag skulle hellre vänslas med min man än kitta fönster. Likt förbannat kittar jag fönster. Fast det är sjukt vilken skillnad det gör att precis ha avnjutit en lat helg. Förra veckan höll jag på att börja gråta av blotta tanken på att kitta fönster. Nu ser jag det bara som en entimmes pärs, sedan ledig! Ledig för läggdags.

Snoranalys

Ni vet det där skedet i ett förkylningsförlopp när snoret segnat till gula trådar och det faktiskt äntligen känns som att man blir av med något när man snyter sig. Som att bihålorna töms på långa kedjor av snor som dras ut och lämnar plats i huvudet för tankar, glädje och hopp. Jag är där nu. Seger!

Konsumtion

Jag läser bland annat i kommentarsfältet på Peppebloggen om att man inte borde köpa några nya kläder och tänker med ett styng av dåligt samvete på de nya, varma vinterskor jag steker fötterna i på jobbet och på min nya, varma vinterkappa. Och sen tänker jag på dem jag precis har kasserat: fårskinnspälsen jag köpte på loppis i London för tio år sedan och vinterskorna från 2006. Kappan är varm men tung och styv, och orsaken till att den kasseras är att skinnet vid knapplisten är så slutnött att det inte finns något kvar att sy fast knapparna i när de lossnar. I fjol gav jag kappan konstgjord andning genom att låta en körsnär (hantverkare i skinn) lappa hålen och sy i knapparna på nytt, men när den åtgärden förlängde livet på den med en knapp säsong gav jag upp. Och njuter av värmen i min nynya kappa, i moderna material, som inte tynger utan känns fjäderlätt i jämförelse, och som jag härmed lovar att gå i tills den är slut.

Skorna var vackra snörskor i mörbrun mocka, men efter sex vintrar är fodret slut och skorna inte varma längre.Andrahandsvärdet på bägge plaggen är numera lika med noll, de duger inte för loppis.

Båda ersättande plaggen var dyra och är i god kvalitet. Tanken är att de ska hålla lika länge som de förra. Okej, tio år för en tygjacka kan jag kanske inte räkna med, men nog sex. Och eftersom shopping inte hör till mina hobbyer tycker jag inte jag har tid med loppis.

Det är bara att ta skeden i vacker hand och inse att människan liksom andra djur konsumerar. Men så länge vi konsumerar med eftertanke och försöker att inte konsumera mer än att vi täcker våra behov må det faktiskt vara hänt. Och det där med behov är ju rätt relativt - just mitt behov av skor, till exempel, verkar vara större än de flestas. Men om jag köper kvalitetsgrejer som jag går med tills de inte duger för loppis längre må det faktiskt vara hänt.

Redan i oktober

Vi har inte riktigt nått slutet av oktober än, och ändå är mitt program för i år slut. Alla saker jag har sett fram emot, som helgens underbara bröllop, och bävat för, som mitt arbismaraton för ett par veckor sedan, är avnjutna och nu återstår idel tomma helger. Visst, ett fyraårskalas ska ljugas ihop men det vet jag att jag kan. Och lite yoga för mig och simskola för Nassen.

Men faktum är att det är senast i början av september som jag sovit ut en helgnatt i egen säng. Och det börjar kännas. Och synas på bloggen, märker jag.

Ingen kattmat i dag

Jag sitter hos frissan och dricker skumpa. Finvännerna ska gifta sig och jag har ruinerat mig på en klänning. Skönt att veta att vi får annat än kattmat i dag.

Sexpack

Jag går till affären strax före stängningsdags och på vägen hem ser jag fullt av festglada människor som i likhet med mig bär på en eller flera sexpack. Själv bär jag på två men i motsats till de andras innehåller mina kattmat. Glad fredag, gott folk!

Om att bli sedd

I morse hade jag det lite tjorvigt med att få lilla älsklingen till dagis i tid till frukost genom regnet. Och som jag nu cyklade kukade kedjan ur. Gissa om det var välkommet att en uppmärksam vardagsängel klädd i oömma handskar erbjöd sig att peta den på plats. Visserligen hann jag bara cykla fem meter innan den rutschade av igen (skitväxlar) och jag fick fixa den själv, utan handskar, men blotta omtanken gjorde mig glad för hela dagen. Få saker gör mig så vardagssur som när jag blir behandlad som luft. Tidigare i morse var det en runkare som försökte köra över mig och lilla älsklingen när jag cyklade över på ett övergångsställe. Hen kom bakom triangel. Jag fick nita. Därför kändes handräckningen extra bra. Jag avskyr folk som bara slinker igenom en dörr jag håller öppen utan ögonkontakt, en nick eller ett tack. Ska det vara så svårt att se sina medmänniskor? Om jag vänder på steken har jag flera tårögt tacksamma minnen av situationer där jag blivit sedd i situationer där jag känt mig ensam, trött och osedd. Som i morse. Som gången i tonåren då jag gick hem från skolan i regn, skymning och kyla och jag mötte en bekant på väg hem från affären som undrade om jag ville ha en banan. Och jag påminns om att jag vill bli bättre på att se folk i min omgivning och snabbare att fråga om jag kan hjälpa till med något eller bara bjuda på banan.

Hur man känner igen en lärare

Vi bekantade oss med SFP:s kandidatlista som skickats till oss per post. En av kandidaterna är klasslärare och min älskling konstaterar att "klasslärare brukar ha huvudet på jorden". Med ett tjugotal lågstadiebarn kring fötterna dag ut och dag in låter det ganska sannolikt.

Mitt knark

Den senaste veckan var jag på arbiskurs fem dagar av sju. Om jag räknar med i dag blir resultatet sex dagar av åtta. Det räcker inte att jag jobbar med att studera utan jag dras till det på fritiden också. Om jag hade ett parallellt liv skulle jag bo på arbis. Med litet a: mitt stamlokus är inte det fantastiska huset i Tölö utan Vantaan aikuisopisto. Som har genomgående hög kvalitet oavsett om jag yogar, lär mig virka amigurumi eller renoverar fönsterbågar.

Förra veckan var en engångsföreteelse eftersom två kortkurser jag var intresserad av gick samma vecka, förutom min måndagsyoga. Fredag, lördag och söndag renoverade jag fönster. Amigurumikursen var en julklapp till min syster som ville lära sig virka smådjur. Mitt bästa, immateriella julklappstips till vem som helst är att bjuda någon på en kort arbiskurs och gå med. Arbetarinstituten har ett fantastiskt kursutbud i allt från tygtryck till hur man lagar sushi. Via fotokurser och svamputflykter. Och tänker man över språkgränsen blir utbudet nästan ångestladdat. Seppo som lär mig fixa upp gamla fönsterbågar håller också intensivkurser där man får göra sin egen urna. Eller en väns. En romantisk julklapp, om man är så där lite gotiskt lagd.

Ge mig inte ett lejon

I natt drömde jag att jag hade ett lejon. En stor hona som var vacker, intelligent och kelig men stark och inte riktigt medveten om sin styrka. Dessutom var jag i drömmen lite rädd för henne och vågade inte riktigt vända ryggen till av rädsla för att hon skulle anfalla mig eller hitta på hyss. Jag fick hålla henne inlåst och hade dåligt samvete för att jag saknade kunskap och tid att ta hand om ett lejon.

Amatördrömtydaren i mig säger att lejonet är jag själv. Men vad betyder det egentligen? Vad ska jag göra med drömmen?

Jag tror inte att drömmar säger oss något om framtiden, men jag tror vårt undermedvetna kan säga oss ett och annat om nutiden.

Ge mig inte ett lejon, tack. Men gärna en hund, om några år.

Till alla o-superhjältar därute

Jag hinner inte med. Vårt trädgårdsmöblemang står fortfarande ute, gräsmattan är inte klippt sedan augusti och jag har inte krattat ett kratt. Hemmet ser ut som reven men toaletten (själva byttan alltså) är åtminstone skurad. Jag hinner inte äppelmosa, eller så orkar jag helt enkelt bara inte. Jag minns inte när jag körde vår dammsugande robot sist, vet inte ens om den är laddad. Ni som fylls av en obestämd olustkänsla när ni läser om annat folks präktigheter är välkomna till oss. Vi får vem som helst att verka som präktigheten själv.

Nunnor och andra muslimer

I går när vi skulle hem från dagis, Nora och jag, blev Nora uppmärksam på en ung kvinna som satt och läste på Sandkulla station. Eller först blev hon uppmärksam på en fimp i en vattenpöl, och hon frågade mig om jag trodde att det var "nunnan" som hade kastat fimpen. Det trodde jag inte. Och sedan berättade jag att kvinnan inte var nunna utan muslim och det var därför hon hade huvudduk. Kvinnan hade också blivit uppmärksam på Nora, så jag berättade för Nora att man kan hälsa på muslimer genom att säga Salam aleikum varpå kvinnan glatt svarade aleikum salam.

Hon tittade lite frågande på mig och undrade om jag också är muslim. Det är jag ju inte, men jag berättade att jag bott i ett muslimskt land och att Nora heter Nora (vilket vi uttalar på nordiskt vis med svenskt o-ljud) och kvinnan blev glad och tyckte det är ett vackert namn. Hon visade sig ha en syster som heter Nora, uttalat på samma sätt. Det betyder ljus på arabiska, vilket jag visste, vilket är en delorsak till att Nora heter som hon gör. Jag gillar helt enkelt både namnet och betydelsen och att det funkar både i väst och i den muslimska världen. Inte för att jag rör mig särskilt mycket i den muslimska världen, men jag gillar att det är ett globalt namn ur mer än ett västligt perspektiv.

Sen gick vi vidare, och såg ett helt gäng flickor med huvudduk. Men de där är väl ändå nunnor? frågade Nora. Men nej, också de är muslimer. Och sen försökte jag förklara att både nunnor och muslimer döljer håret på grund av gud, men att det är olika gud. Och att det nog är mer sannolikt att stöta på muslimer på tåget än nunnor, vi har ju inte just några i Finland. Undrar var hon har snappat upp nunnorna någonstans. Det måste vara Sound of music som spökar.

Ormbunkskrull

I helgen besökte vi sommarparadiset för sista gången i år. Båten och bryggan togs upp och sängar och skafferier tömdes. Trots många sysslor som skulle betas av var det lugnt och skönt. På plats var min fina storasyster med fin man och tre barn, och Simon, Nora och jag.

Medan jag gick där och stökade fick jag se några roliga knölar, till hälften inne i jorden, vid foten av de bruna, skrumpnade ormbunkarna. Knölarna var nästa års bunkar. De ligger redan färdiga i väntan på maj.

Så länge hösten ger löften om en ny vår är den faktiskt ganska dräglig. Och varje lass med holmens lakan och handdukar som jag tvättar, hänger och packar ner i den stora flyktingkassen minner mig om glädjen i att få packa upp den igen, senast om sju månader.