Intellektuell fåfånga

Jag är läsfåfäng. Det betyder att jag har svårt att visa mig publikt med böcker som jag inte riktigt står för att jag läser. Och det är fåfängan som är pinsam, inte böckerna. Undantaget är Twilight som är så dålig att jag tänkte att folk omöjligt kan tror att jag läser sådant på allvar så den läste jag helt rakryggat på tåg och caféer. Nu håller jag på med en över hundra år gammal utgåva av Gösta Berlings saga. Och det säger sig självt att jag hoppas att mina medresenärer ska snegla lite extra på vad det är jag läser.

Egentligen tycker jag, som sagt, att fåfängan är skämmigare än att läsa chicklit, thrillers eller Björn Ranelid. Fåfänga är att bry sig om hur man tar sig ut i andras ögon. Jag kan sorglöst gå ut osminkad och med lurviga ben men skulle aldrig ha strumpor i sandaler eller ha en taklampa med skrytfläkt. Jag är skapt som jag är skapt och har försonats med det, men den förfining och smak jag har tillägnat mig under årens lopp vill jag inte att ska grumlas av lapsusar som att läsa fel böcker på allmän plats eller stå värdinna för ett tupperwareparty.

Yta, yta. Kanske är jag innerst inne lite stolt över att våga oraka benen och spola sminket med jämna mellanrum? För att det sänder ut coola nonchalanta vibbar. Men vad säger det om mig att jag lägger märke till sandalstrumpor och fånskrytig inredning. Jag har ju själv tupperwaregerjer i skåpen, de enda som håller år ut och år in medan andra plastburkar och -kärl åkt ut på grund av slitage. Jag har ju varit med på bjudningarna så varför tycker jag tanken på ett eget kalas är skämmig? Fast skämmig är kanske inte det främsta ordet jag tänker på - tråkig umgängesform kommer närmare sanningen. Opraktiskt sätt att handla är kanske en annan beskrivning.

Min förfining är white trash-fasoner i en annans ögon. Eller snobberi. Men vi vill ju tilltala våra likasinnade, kunna spegla oss i personer vi beundrar och tycka att vi ju nog är som de. Subkulturer, sociala grupper, identitet.

Men jag är nog inte ensam om min fåfänga. Inte om min läsfåfänga heller. Varför skulle annars Harry Potter-böckerna ha givits ut med två olika omslag? Ett ursprungligt för barn och ett annat för att vuxna skulle täckas läsa böckerna offentligt.