onsdag 18 januari 2012

Smart teknik

Min telefon är dum som ett spån: man kan ta usla bilder med den och det är ungefär det. Men den duger att ringa med och till mess. Tack vare den här behöver jag inte längre väckningsfunktionen men det händer att jag använder kalenderlarmfunktionen. Men det är ungefär det.

Betydligt mer än en smart telefon behöver jag den här, och nu är den vår! I dag har vår lilla robot dammsugit köket, övre hallen, badrummet och för tillfället håller den på med nedre hallen och har gjort det en god stund för där är vrålskitigt. Visst kan man problematisera begreppet behov, men ur ett moderat västerländskt komsumentperspektiv där alternativet är att det hos oss inte dammsugs alls för att samtliga i familjen hellre går med skorna på inne och låter smulorna knastra än tar tag i dammsugaren, tycker jag att behovet är rätt stort, faktiskt. Man plockar undan lite grejer, bär in Roomba och har gjort sitt: den lilla knappen tar sig med liv och lust an ett jobb jag verkligen avskyr. Och den kommer in under byråer och valsar lydigt runt stolsben. Jag har också hört att den är rent makalös på att massera in hundskit i mattfransarna, men eftersom vår version saknar timer kan jag kolla att det inte skett katt- eller andra olyckor innan jag släpper loss min nya kompis.

Nora behandlar den som ett nytt husdjur. Hon jollrar med den, matar den med dammråttor och brer en filt över den när den laddar. Ja, vi är medvetna om brandrisken och plockar bort filtarna. Dessutom lär väl intresset för den lilla mackapären avta när hon inser att den äter legobitar och andra skatter.

På plussidan: den är tystare än vår Miele som jag inte är särskilt nöjd med. Miele är nu degraderad till att sköta soffor och bil. Den är också grundligare än jag, vilket gör att den har hållit på med hallen i en dryg halvtimme redan, och då är vår hall inte särskilt stor. Men av allt att döma särskilt skitig, eftersom den fortfarande håller sig sysselsatt. Eller så lider vårt exemplar av demens: den lilla guldfisken går av och an och tycker att "Vad spännande! Här har jag aldrig varit förr!". Annars borde dens hjärna tala om för den när den är klar och kan ta paus. Klart är att den har bättre arbetsmoral än jag.

Minus: man måste tömma den efter varje användning och putsa borstarna ofta. Aj fan. Det är kanske därför den jobbar i hallen så länge: dammbehållaren är full. Måste kolla.

Edit: den var full. Men den fortsätter oförtrutet och jag låter den hållas. Dess ljud är som ljuv musik i mina öron: någon dammsuger, och det är inte jag.

2 kommentarer:

  1. Hahahaha! Och jag hörde just bakgrundshistorien till skit i matfransarna! Hahahaha!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och visst är skadeglädjen den enda sanna glädjen! Eller mer än skadeglädje handlar det om lättnad att det inte var ens egen hund, dammsugare och matta. Fast Chride har gjort det bästa av situationen och berättar om bajsincidenten med sådan inlevelse at publiken vrider sig.

      Radera