Grenzenlos ist sie nicht

Rubriken är en rad från en dikt av Lassi Nummi som översatts till tyska, tonsatts av Einojuhani Rautavaara och därefter hamnat i bland annat Lyrans munnar. Och diverse öron och ögon. Raden kommer från en dikt som heter Meine Liebe, som handlar om berättarjagets älskling som av allt att döma är ganska liten. I motsolen ser jag tydligt hennes konturer, gräsnlös är hon inte.

Den här raden dyker upp hos mig emellanåt, för ju äldre jag blir desto viktigare blir gränserna för mig. Jag är stolt över mina konturer, de som utgör min borg. Gränserna är både fysiska och psykiska och som vanligt är det integriteten jag pratar om, integriteten som är ett ledord för mig och viktig. Det är ju tack vare att jag vet var mina gränser går som jag kan släppa folk inpå mig. Jag vet var jag har mig vilket gör mig mindre sårbar. För jag kan säga nej. Jag flyter inte ut i det oändliga, åtminstone inte i allmänhet.

Tre nätter i rad har jag delat säng med febersjukt barn. Noras säng är fullång och 120 cm bred, vilket gör den stor nog att hysa en förälder sådana nätter då sovandet av någon anledning tjorvar, vilket är sällan. Febriga barn, och vuxna, har mardrömmar och det är på grund av dem jag har fått flytta över. För när feberdrömmarna sätter i är det mig hon ska ha. "Pappa har för små tuttar." De duger inte att paja*. Efter tre nätter av intrång i mitt sovutrymme inser jag att jag under den vakna tiden av dygnet behöver ha fysiskt avstånd mellan junior och mig. När jag gör mig i ordning för dagen vill jag att hon håller avstånd och är stilla - härjar hon får hon gå ut ur badrummet för då behöver jag en stängd dörr mellan oss. Jag kan bjuda på närhet när närhet behövs och det känns på inget sätt som en uppoffring, men det är när ynklighetsbehovet upphör som jag har behov av mina gränser. Då måste jag få ladda batterierna.

Till all lycka är hon stor nog att resonera med. Stor nog att förklara för, stor nog att ha erfarenhet av att det finns utrymme för fysisk närhet om hon verkligen behöver det - inte bara vill klänga, tafsa och hoppa på mig. Och märkligt nog hade jag betydligt mindre behov av att sätta fysiska gränser så länge de fysiska behoven var större och de intellektuella var mindre. Jag menar, hon sov ju i vår säng tills hon var två och ett halvt, utan problem. Stilla och lugn som en filbunke utom enstaka gånger då hon var sjuk. Det är kanske just det att hon utmanar intellektuellt och fysiskt som gör att jag måste dra en gräns, hinna ta reda på var jag har mig själv så att jag inte blir indragen i hennes treåriga virvelvind som upptäcker, frågar, trotsar, skojar, kramas, älskar, ifrågasätter, undrar, lär sig, jävlas och älskar lite till. Så att jag kan delta i virvelvinden som en vuxen motpol som drar åtminstone hyfsat genomtänkta gränser men ändå uppmuntrar, ifrågasätter tillbaka och älskar förbehållslöst. För jag tror att förbehållet behövs för att den förbehållslösa kärleken ska vara möjlig.

Weird shit. Körlyrik upphör aldrig att förvåna mig.

*finlandssvenskt barnspråk, betyder smeka, gosa med