Flätorna

Jag tycker ju inte rosa är särkilt fint, och framför allt inte från topp till tå, enbart avbrutet av några fläckar lila här och där. Inte heller tycker jag klänningar är särskilt praktiskt på små barn: de fastnar i krypande knän och stör, och drar till sig omgivningens uppmärksamhet på ett sätt som skapar knäppa värderingar. Visst, jag försöker lära Nora att man klär upp sig när man går på fest. Dels för att det gör en skillnad mellan vardag och fest, dels för att markera för dem som bjudit in en eller som kommer på besök till en att man värdesätter deras sällskap. Men finkläderna behöver alls inte vara klänning utan vad som helst som man tycker är fint. I Noras fall är det bruna velourbyxor och en blå velourblus med en brun kanin på. Lite väl vardagligt, men nu råkar det vara det finaste hon vet.

Däremot har hon låångt hår, som lockar sig lite. Det har aldrig klippts, och hon har det i två flätor för det mesta, men nu har det blivit lite hästsvans emellanåt eller en fläta i nacken. Men försöker jag intala mig att det är fråga om hennes eget val är det självbedrägeri på hög nivå.

Det är bedårande och ganska lättskött. Jag borstar och flätar var tredje dag, sen får de gå i riktning mot dreadlocks tills jag gör om proceduren tre dagar senare. Med risk för att få 90 procent av alla småflicksägare emot mig tycker jag att pottklippt pannlugg ser jönsigt ut, så jag har undvikit det genom att färst fästa håret först i små flätor vid tinningen när hon var liten och senare stora flätor som löper med hela huvudet. Det här har väckt uppmärksamhet. Det är först senare som jag har märkt hur mycket uppmärksamhet hon fått tack vare sitt hår, men när jag började lyssna med de öronen hör jag det hela tiden. Undra på att hon inte vill klippa håret.

För det är ju det som är haken. Min hållhake. Jag får borsta och sköta håret för annars klipps det kortare. Hon har aldrig protesterat vilt mot hårvården, men ibland kinkas det och då förhandlar vi och hon får välja mellan hårvård och hårklippning. Och hon väljer hårvården, för utan flätor blir det inget: men vilka fina flätor du har! Så särskilt fritt är valet inte - varför välja bort uppmärksamhet som man vant sig vid.

Men vi fortsätter. Fast finheten och det speciella i just precis min unge sitter ingalunda i flätorna utan i hennes sätt, glädje och rolighet. I att hon i går satt högst upp i simhallens rutschbana och med hög röst sjöng: "Ingen i hela världen simmar så bra som jag!". För vad är väl flätor mot att vara bäst i världen på att simma eller åka rutschbana?