En tänd snölykta och en vanlig lykta lyste mot mig när jag kom hem. Det såg vänligt ut. När jag lämnade huset i morse hade jag precis svurit en lång harang över barnvantar som först finns överallt och sen ingenstans när man behöver dem.
Den här snön, det sakta, sakta återkommande ljuset och spetsmönstret i träden får folk på gott humör. Till och med mig. Jag trodde aldrig att jag skulle tillskriva vintern några som helst positiva egenskaper, men den här vintern med sina få minus och sitt vackra ljus älskar jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar