I samband med att jag ärvde en kollegas arbetsrum och -plats ärvde jag också en brevkniv. Som hon, att döma av det mörkbruna plasthandtaget från tidigt åttiotal, sannolikt också har ärvt.
Visserligen är jag plågsamt medveten om att kuvert som man i all hast öppnar med pekfingret får fransar och ser ut som ryk och ränn, men på riktigt: who cares?
Visst - jag är en slarvmaja. Men om jag ska gå genom livet och bli dömd utifrån hur mina öppnade kuvert ser ut, de som omedelbart hamnar i pappersinsamlingen, så sätt igång och döm. Undra på att folk drunknar i prylar!
Vet du, det kan mycket väl vara min gamla brevkniv som jag ärvt av en gammal släkting. Är den mycket smal och ganska lång? Det fanns en tillhörande sax också. Brevknivar är bra för man slipper skära sig på pappret!!!
SvaraRaderaDen stämmer exakt in på din beskrivning! Vad roligt att den är din, nu känner jag plötsligt en betydligt större vördnad för det föraktade föremålet. Nu kommer jag att tänka på dig när jag sprättar brev! Vet du för resten om att jag tycker att din kurs i barnlitteratur är en av de mest minnesvärda, i ordets allra bästa bemärkelse, jag gått under hela min studietid?
SvaraRaderaHej Ulla (och Jenny)!
SvaraRaderaJag sällar mig till Jennys beröm, även jag har haft stor glädje av din kurs. Så till den milda grad att jag läst mycket mer barnlitteratur i Stockholm sedan, och har en nästan klar mastergrad i ämnet Modern svensk realistisk ungdomsroman, som jag ämnar färdigställa i 2012 (de tog in mig igen, Jenny!).
Och Jenny: brevknivar är bra. Det går mycket snabbare och mera smärtfritt om man ska öppna många kuvert. Vi har en i silver hemma i köket som används flitigt.
Grattis, Katja! Tack för nyckeln och boktipsen, de kom fram.
SvaraRaderaÅ, tack. Jag rodnar under allt beröm.
SvaraRadera