Min älskade unge är en drömmare och fin just precis sådan hon är. Det funkar bara jävligt dåligt när vi ska iväg om morgnarna och när hon ska i säng om kvällarna. När något ska göras kommer hon av sig och sitter och drömmer, och det kräver min fulla koncentration att hela tiden påminna henne om nästa steg. Och tid jag inte har.
I morse var jag uppe i god tid, kläder var framlagda och en halv timme borde gott och väl räcka för mys, kiss, påklädning och ytterkläder. Frukost äter hon på dagis, precis av den anledningen att hon då får sitta ner i lugn och ro och ta den tid hon behöver utan att någon hela tiden manar på henne för att vi ska komma iväg.
Dealen är den här: en kvart i åtta åker vi. De kläder som inte är på då tas med i en kasse. Och om det vore en fråga om trots skulle jag helt sonika packa ner kläder och barn och åka. Fryser man i bilen i tio minuter är man bättre motiverad en annan gång. Och hon kan dra ytterkläderna över sig som täcke. Men nu är det inte trots utan en läggningsfråga och oförmåga att lyckas utföra morgon- och kvällsrutiner utan att komma av sig. Det handlar om långsamhet. Om extrem låååååååångngngngsamheeeet.
Och visst, det skulle i princip vara möjligt för mig att ha mig själv så klar när jag väcker henne att jag kan ägna min odelade uppmärksamhet åt att påminna henne om vad hon ska koncentrera sig på och påminna igen och igen varje gång hon kommer av sig, men ska det faktiskt vara så?
Vill klargöra att det inte handlar om koncentrationsförmåga i allmänhet utan specifikt när hon ska komma iväg eller i säng. Lika ofta som hon blir distraherad av föremål blir hon det av sina egna tankar och sitter helt enkelt och stirrar ut i luften i stället för att klä på sig. Och hon verkar genuint besviken på sig själv för att hon inte lyckas och jag blir irriterad. Och här ska 'irriterad' ses som århundradets underdrift. Har någon nåt bra tips?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar