Jag är en minst andra generationens svärare. I mitt barndomshem fick man lätta på trycket genom att svära, och mina föräldrar kryddar gärna sina skrönor med några mustiga hädelser. I barndomshemmet var könsord förbjudna, men det har mina systrar och jag tagit igen med råge i vuxen ålder. Tillmälen som är avsedda att kränka andra förstår jag inte vitsen med - jag tycker kuk är mindre fult än idiot. För att inte tala om bög eller hora som går fetbort i mitt språk.
Nora har hört allt. Hon var inte äldre än två när hon bistod mig med ett hjälpsamt litet Satan när jag slog sönder något, och jag bekräftade givetvis hennes känsla för språket genom att konstatera att hon använde ordet helt rätt, men att sådana ord inte ska användas på dagis eller hos farmor och farfar. Inga problem. Jag har aldrig hört att hon skulle ha svurit någon annanstans och till och med frågat på dagis, men nej, Nora hör inte till svärarna.
Så här ser jag det: jag är språkvetare, språkbrukare, språkvårdare och passionerat intresserad av ord. Alla ord. Och med ett specialintresse för hädelserna, avföringen och könsorganen. Ju kreativare de används desto förtjustare blir jag. Min dotter chockerar sin mor genom att förhålla sig indifferent till dem, eller så bidar hon sin tid och vänder hela arsenalen emot mig själv när jag minst anar det.
Men svara mig, ni kloka läsare: vilken är poängen med att skriva jä**ar?! Jag menar alla vet ju ändå vad som avses. Man kan väl svära och stå för det, eller annars låta bli.
Skönt att höra! Jag svär också rätt friskt och vårdar inte språket i närheten av mina barn. Också de har fått uppmaningen att inte använda vissa ord hos dagmamman eller så att farmor eller mormor hör det. Jag tror att barn är kompetenta att göra den distinktionen.
SvaraRaderaFast just könsord ligger inte riktigt för mig, faktiskt. Så ateist jag är så hädar jag friskt, det är satan och helvete för hela slanten.
Vad gäller eufemismer så håller jag helt med dig.