Vår bil brukar dö vinterdöden minst en gång per säsong. Så sent som i morse skänkte jag bilen en tacksam tanke för att den hållit ihop dessa veckor då jag har haft sämst med ork och tid att bråka med serviceställen. I eftermiddags var det dags igen.
Jag har värmt bilen med webasto för att skona motorn och tina upp insidan av vindrutan som är omöjlig att skrapa. Sen har jag kört till dagis, ca 2 km, och lämnat bilen där och tagit tåget till jobbet. Klart som fan att batteriet inte hinner ladda sig på den korta bilfärden, men det har jag ju glömt att tänka på. Vilket är sjukt korkat. Men inte hälften så korkat som att bära in startkablarna i huset. Och det är jag helt oskyldig till.
En fin och ljuvlig och ständigt hjälpsam mamma på dagis hade visserligen inga kablar, men erbjöd oss skjuts hem. Nu står bilen och surar utanför dagis och får bli morgondagens problem. Och jag tänkte att det kanske kunde bli kabelbortförarens problem. För om inte kablarna hade legat i vår källare skulle bilen vara hemma nu. Kabelbortföraren får också ta taxi från flyget.
Hoppas säsongens bildöd härmed är avklarad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar