Reaktioner på mitt yrke

Jag tycker det är lite roligt varje gång folk blir till sig och självmedvetna när jag berättar att jag är språkvetare och har jobbat som språkvårdare. Jag antar att det är lite som att tro att tandläkare kollar in folks tänder eller att logopeder hela tiden sitter och letar efter läspningar och andra märkligheter i folks tal.

Och visst gör jag observationer: hittar kanske något fint som jag kopierar och använder själv någon gång, eller observerar ett visst språkfel för att kunna använda det i min undervisning. Men aldrig, aldrig att jag påpekar hur någon talar eller skriver om jag inte är i rollen som språkvårdare i förhållande till den personen. Eller ytterst sällan. Nåja, det händer. Men man ska akta sig för att obedd språkvårda sina vänner om man är mån om sina vänner, och jag vill verkligen inte att folk ska lägga band på sig och bli hämmade när de talar med mig.

Sen är det en helt annan sak med min familj. I morse bad jag Nora ta på sig byxor så hon slipper frysa. Det arma dagispåverkade barnet trodde att jag menade att hon äntligen får vara med och frysa. Till och med det tycker jag är lite vitsigt, även om det ju nog skulle behövas språkvård bland personalen på dagis. De är språkliga förebilder vare sig de är medvetna om det eller inte. Men inte heller i förhållande till dagis personal kan eller vill jag vara språkvårdare, utan hoppas att vårt eget föredöme är starkare än dagis.

Om inte får hon bli ett observationsobjekt, hon med.