Det här är inte en hushållsblogg, snarare tvärtom. Men i dag skurar jag golv, så det är vad jag tänker skriva om. Den gamla kåk vi bor i börjar på sina håll bli rätt fin, med nätta små högar med oupsatta lister i somliga vinklar och vrår. Andra håll av kåken ser fortfarande ut som om det bott en kennel i huset, vilket det också har gjort. Nu är det så att både Simon och jag har den läggningen att vi kan se potentialen och klarar av att blunda för skiten så länge vi inte har tid - ork - råd att ta itu med den. Men nu när vi ska ha tre krypbarn på besök tänkte jag ge golvet en noggrann omgång, för i och med jordvärmen (som är installerad och klar om än inte betald - halleluja!) har det klampats omkring med skor överallt och när jag tittar noggrannare ser jag att det nog inte far illa av att pajas med rotborste i vilket fall som helst.
Golvet är ett typiskt plankgolv från trettiotalet och många tycker det är vackert men det gör inte jag. Jag längtar efter att slipa och måla det ljusgrått utom hallen som får mörkrött golv i stället för den sjabbiga, skadade plastmatta som ligger där nu. Grått har det varit och grått ska det åter varda. Häremellan har något ljushuvud låtit slipa bort målfärgen vilket säkert var smart, så hundklöst som det måste ha varit. Men ljushuvudet har tog inte bort golvlisterna, utan slipade bara bort färg så nära det gick. Vi har med andra ord sorgkanter längsmed väggarna. Men det mest korkade av allt var att smutsa ner golvet och inte städa upp efter att golvet slipats men innan det lackats. Jag kan med andra ord gno mig blodig med den förbannade skurborsten, men likt förbannat hånler fläckarna emot mig bakom sitt pansar av fernissa.
Jag kan som sagt leva med fläckarna, men att lacka in smuts tycker jag bara är så korkat att man kunde gråta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar