Den bästa dagen i mitt liv

För tre år sedan, söndagen den nionde november, på fars dag, födde jag fram ett litet barn. Inget jag gjort, varken före eller efter, kan mäta sig med det. Hon kom sex dagar före beräknat datum, men eftersom jag hela graviditeten meddelat att på fars dag blir du vräkt, för vi vill fira med dig, tyckte fröken behändig att det lät bra och lydde. Vi var på en god väns vernissager, hon råkade ha två i samma kvarter på samma dag, och skulle egentligen ha haft gäster om inte deras baby blivit sjuk. I bilen på vägen hem blev jag sur och grinig och vi var väl rätt bitchiga bägge två när vi kom hem. Jag längtade efter att få lägga mig raklång en stund och läsa ut "Luftslottet som sprängdes" men tji fick jag, för när jag skulle vila började värkarna.

Kvällen gick i plockandets tecken, jag städade ut kylen, diskade och tömde disk, tvättade och hängde tvätt. Vila var det inte tal om men röra sig gick bra. Vid elvatiden sade Barnmorskeinstitutet att vi var välkomna, vi midnatt klockade vi in. Det lustiga är att våra tio minuter före midnatt inne på BB kostade oss ett helt dygns sjukvårdsavgift. Begripligt men komiskt.

Sedan följde fyra fantastiska timmar då jag jobbade, Simon masserade, Matteuspassionen spelade i bakgrunden och barnmorskan tittade till oss. Mot slutet blev det förstås mer arbete även för barnsmorskan och två minuter före fyra föddes hon. Vår egen. Jag minns att jag såg på henne och kände igen henne, för det var ju naturligtvis dig vi väntat på. Finaste. Jag hade två tankar till under de första minuterna. Den ena handlade om att jag givetvis var tacksam över att ha fått vara med om detta, men samtidigt var jag intensivt medveten om att jag skulle älska mitt barn lika mycket om än det hade kommit från Colombia, Mars eller varifrån som helst. Ens barn är ens barn är ens barn. Den andra handlade om att hon verkade vara en robust liten typ, sin ringa storlek till trots. Hon hade ju knäckt min svanskota på vägen ut, så jag tänkte att det här är en unge som nog klarar sig.

Jag hade egentligen kanske önskat mig en pojke, eftersom vi gärna vill ha ett av varje och jag tänkte att pojkar som är äldst kanske kommer lättare undan än flickor som är äldst, på grund av könsstereotypier och samhällets och föräldrarnas medvetna eller omedvetna förväntningar. Men när hon var här blev jag överraskad över hur lycklig jag var över att få en flicka. Simon har erkänt att han hann vara besviken under bråkdelen av en sekund, tills hans hjärna hunnit ställa om och han insåg att han ju hade fått en dotter!

Att föda barn gav mig kickar som jag fortfarande njuter av. Att få ge järnet och äntligen göra annat än vänta på vår baby, att få veta hur det känns när ens barn föds och att få den mest fantastiska belöningen i världen gav mig enorma krafter. Jag valde att tro på personalen på avdelningen för nyförlösta när de sade att "det här går ju fint!", och bar deras ord med mig under den första tiden hemma. Min baby som föddes med bruksanvisning i hand och tydligt visade vad hon ville, åtminstone de första månaderna när hon bara ville äta och bytas på, sovandet skötte hon själv. När det senare kom andra viljor med i bilden, som att bli lagd och ha sällskap, var det tidvis lite svårare att förstå signalerna och vara ungen till lags, men med tiden fann vi våra rutiner och i väntan på dem hade vi ändå de första månadernas självförtroende i bagaget.

Det är underligt, men mina enda minnen från den här tiden är rosiga. Rätta mig om jag har fel, ni som var med. Visst gjorde det ont att föda barn, men samtidigt var det betydligt roligare än t.ex. en frustrerande dag på jobbet. Visst blev jag trött och frustrerad de där kvällarna jag fick dra barnvagnen runt kvarteret, varv efter varv i snöyran för att lätta på trycket och få ungjäveln att somna (och jag sticker inte under stol med att jag i studens hetta väsande kallade henne både det och fulare saker), men vad var det i jämförelse med fina stunder vid skötbordet, i badet, vid bröstet.

Tack, älskade unge, för att du gjort mig till din mamma. Lilla älskling, min fina kompis, älskade Nassen, jag hoppas vi får många roliga år tillsammans. Fortsätt vara ljuvlig.