Jag känner av mina gluteus maximus. Stora sätesmusklerna. Eller röven, om ni hellre vill. Jag har aldrig varit vältränad men alltid vardagsrörlig, och som ett resultat av att i ungdomen ha varit skolcyklare, hundägare och scout har jag hela mitt liv haft buns of steel. De gånger jag har förirrat mig in på gym eller ut i skidspråret har jag kunnat mörda magmusklerna, innanlåret och bröstmusklerna, men stjärten har mått som en prinsessa. Och det är väl tur, för det är sittmusklerna man behöver när man forskar.
Denna höst har jag för första gången i mitt liv tränat regelbundet, minst tre gånger i veckan. Och i går gav leende döden, tant piggelin som leder min slaktarjumpa, mig en omgång jag sent ska glömma. Och i natt har jag ju tänkt dansa och gå i högklackat. Men jag tror att alkohol är ett tillåtet dopningsmedel i sådana här sammanhang.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar