I går fyllde Humpsvakar 50. Humpsvakar är teknologorkestern jag är gift med. Och svärdotter till. Och vän med. Den firades på Finlandiahuset med fin kejka, fyrverkeri och fest. Och orkesterfrackar som varit med om det mesta och luktar därefter.
Själv var jag felklädd, för jag kollade inte dresskoden och kom i balstass trots att det var mörk kostym. Min enda lilla svarta är knallturkos och mycket liten: ett snippkort sidenfodral som är sjukt snyggt men kräver att man sitter med benen i kors. Jag tror att jag trots obekväm inledning fick en bekvämare fest i min långa kjol, och Humpsvakar med entourage är inte folk som rynkar på näsan, utan välkomnar en som man är.
Min historia med orkestern är nästan lika lång som mitt förhållande till min man, och det förhållandet är lika långt som mitt vuxna liv. Nästan halva mitt liv. De där orkesterteknologerna är ena monogama rackare, så en överväldigande del av avecerna är desamma som under min studietid. Tack vare det här fick jag vara med om en underbar fest, där jag har ett alldeles eget sammanhang, inte bara genom min man. Vi har fått återuppleva gamla minnen. Och skapat nya. Och fått ett styng av dåligt samvete över att vi inte är bättre på att hålla kontakten till de gamla vännerna, som i tiderna betytt så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar