Folk må ha hur tillrättalagda bloggar de vill, med piffiga inredningsdetaljer och nordiskt vitt. De står sig slätt gentemot världen sedd genom Aki Kaurismäkis lins. Jag tyckte mycket om le Havre, som jag såg i går kväll. Det är en vacker saga om talkoanda i ett fattigkvarter i hamnstaden le Havre, och viljan att hjälpa en ung förlupen illegal immigrant.
Det är vackert, det är rörande och det är på riktigt. Visserligen påhittat, men berättelser om riktiga människor: skoputsare, caféföreståndare och en dubbelspelande kommissarie. Visserligen handlar Kaurismäkis skönhet om skickligt valda kameravinklar. Men det vackra finns inte i dyra designprylar utan i en nött vägg och i pälsen på en trogen gammal hund.
Det vackra finns inte i att förskansa sig i fina kvarter där bara de rika och lyckliga bor, livrädda för de som inte är lika lyckliga som de själva, utan det vackra finns i den goda viljan bland människor som inte har obegränsat med val, men som när det gäller väljer det som är rätt och anständigt.
Vackert skrivet! Du är allt bra klok, du.
SvaraRaderaOch jag tyckte också mycket om le Havre, som jag lämpligt nog såg på den väldigt smakfullt uppiffade 50-talsbiografen Kino Tapiola (gå dit med mamma och pappa nån gång, det rekommenderas varmt!).
Kram!
Att läsa är att lyda! Ska kolla vad de visar.
SvaraRadera