Om gåvor till ens barn

Om en vecka blir treåringen tre på riktigt och det vankas kalas. Hon ska få ett kök av oss. Mat av trä har hon redan, kakor, ägg och övrig frukost, och ett halvdussin espressokoppar med tillhörande fat och några snapsglas till.

Jag gillar präktiga leksaker som manar till fantasilekar och tycker att man inte kan ha för mycket lego, trätågbana, böcker, skivor, pussel och sällskapsspel. Nu tycker ju inte alla som vi, utan menar att en liten blivande Springsteen absolut behöver en batteridriven elgitarr i plast, för att inte tala om hur synd det är om en unge som fått växa upp utan ett blinkande och kvittrande babygym, pedagogiska center som lär barnen djurens läten (i elektroniskt förvrängd variant) och en miniatyrglassbil med autentisk trudelutt.

Det är svårt att styra folks välvilja och diktera vilka leksaker som får komma över tröskeln. Vi gjorde så här: när Nora föddes talade vi tydligt om för våra vänner att leksaker som för elektroniska ljud inte är förbjudna, men att vi kommer att plocka ut batterierna. Folk tog oss på allvar. Faktum är att Nora mest har fått riktigt roliga grejer. När hon fyllde två fick hon en gunga som är som en hängmatta för en eller två personer som hänger i hennes rum. Dessutom har hon spel, skivor, bra film, en miljon böcker, en miljon mjukisdjur som hon vårdar ömt förutom lego och tågbana som är i daglig användning. Om jag har tid att låta henne välja vad vi ska göra vill hon måla med vattenfärg, leka med modellera eller gå till bibban.

Den enda gången jag har fallit till föga för plastigt skräp är snurran hon fick löfte om för att följa med mig på cirkus. Den överlevde inte tågresan hem, för klåfingerkajsa pillade raskt loss tre av fyra led-lampor. Men när jag gick upp för att se till henne sov hon med snurran i hand, fortfarande snurrande med den sista lampan som fanns kvar. Det låg en min av salighet över hennes lilla ansikte.