Jag lärde mig finska när jag var tre år gammal, kanske fyra, och en jämnårig finsk flicka flyttade in i lägenheten bredvid. Tillsammans gick vi i den tvåspråkiga lekskolan när vi var fem, där en del av bådas blivande skolkompisar också gick. Jag minns hur lätt och roligt det var att kunna kommunicera med alla i lekskolan, något ganska få kunde: de finskspråkiga barnen lärde sig inte kommunicera på svenska och de svenska inte på finska, men alla lärde sig förstå åtminstone lite och det fanns personal på båda språken. Det var inte fråga om någon särskilt medveten språkbadsstrategi - det var före språkbadets tid - utan en praktisk lösning för barn som behövde deldagsvård. Efter lekskolan gick jag hem till grannflickan och sköttes där av en familjedagvårdare som kom till dem varje dag. Förutom språket lärde jag mig också sånger som "Leipuri hiiva" och "Olipa kerran itikka jolla oli rättisitikka", vilket jag är glad över som vuxen boknörd: jag har tillgång till barnkammarreferenser som är svåra att få annanstans.
Jag blev bra på finska vilket var tur för skoltandvården var fins trots att jag gick i svensk skola - fy vad läskigt det hade varit att få tänder utdragna på ett språk man inte förstår. Dessutom fick jag gå i hemspråksundervisningsgruppen i finska i stället för i nybörjargruppen, så i stället för att lära mig att "Kimmolla on pallo" fick jag sjunga sånger, läsa Aku Ankka och lära mig tvetydiga vitsar - den gemensamma nämnaren för alla mina finsklärare har varit en synnerligen ekivok humor. Det förklarar kanske varför finska alltid hörde till mina favoritämnen i skolan. Tidig språkinlärning har dessutom gett mig ett visst gehör för främmande språk: jag kommunicerar oförskräckt även om det går åt helvete. Jag har till exempel lyckats köpa två kastruller öl på spanska och blev mycket glad när jag fick dem i burk i stället för flaska, vilket var vad jag avsåg att säga. Min spanska är fortfarande mer underhållande än informativ, men det bjuder jag så gärna på och kommer oftast fram ändå.
Nora började prata vid nio månaders ålder och var inte två år fylld när hon förklarade för ett par av mina vänner att "Mamma brukar säga att jag är en apa". Hon är det enda helsvenska barnet på sitt svenska dagis, eftersom vi bor i en rätt finsk miljö. Därför har jag inte tagit någon stress över hennes finska utan tänkt att den kommer ändå, i synnerhet som hon aldrig haft några språkliga problem med sitt modersmål. När hon ännu lät sig läggas till vaggvisor stod två finska sånger (Sininen uni och Joutuin vain nyt Nukkumatin luo) på den dagliga repertoaren för de är visor min mormor brukade sjunga för mig, vilket ibland öppnade för diskussion om vad olika saker heter på finska.
Nu när hon har börjat rida går ridlektionerna förstås på finska. I stallet i Borgå hölls de ibland på båda språken, beroende på ridlärarens modersmål, men i Håkansböle är läraren finsk. Barnen har varsin tonåring som leder deras hästar, och alltsomoftast finns det någon som kan svenska och då brukar vi försöka förena utbud med efterfrågan. Samtidigt har stallet blivit en miljö där det är bra att kunna finska. Tack vare hunden är det också allt vanligare att vi talar med främlingar på gatan, och då blir det nästan alltid finska. Och nu suger Nora åt sig som en svamp. Finskan har ju en rätt komplicerad struktur, så när Nora frågar vad "ei mennään prinsessa" betyder vet jag inte riktigt vad jag ska svara, på vilken nivå jag ska börja förklara att det inte heter "ei mennään" utan "ei mennä" och att "vi gå inte prinsessa" inte egentligen betyder något alls. Det blir lite som Chomskys exempelmening "Colourless green ideas sleep furiously" vilket är en lika felaktig mening som "gå snablar tretton i morgon du" trots att den är grammatikaliskt korrekt, därför att den strider mot all logik. Nåväl, jag svarar efter förmåga. Och lägger märke till en väldigt intressant grej: hon lär sig finska på samma sätt som hon lärde sig svenska som ettåring.
När hon började forma meningar som ettåring kunde hon säga något i stil med "pappa nanana bilen" där nanana står för ett obegripligt mummel som signalerade att här ska vara något som hon ännu inte kan uttrycka, t.ex. "sitter i", "kör" eller något annat. Och i takt med att hon lärde sig abstraktare ord som verb och prepositioner började hon fylla i mummelluckorna och kunde säga hela meningar. Detsamma gör hon på finska. Det blir "Mä nanana kääpiösnautseri" - "Jag nanana dvärgschnauzer" eftersom hon inte ännu kan säga "Jag har" på finska, som egentligen är en ganska komplicerad konstruktion för en svenskspråkig eftersom man ordagrant säger "Hos mig finns en ...".
Jag tycker det här är så häftigt. Barns språkinlärning är en helt annan än vuxnas. Och trots att hon nästan är fem år gammal tror jag hon kommer att nå en språknivå på finska som är både idiomatisk och grammatisk, därför att hon konstruerar sin egen förståelse för språket utan att lita sig till en given grammatik. Grammatikaliska regler har man nytta av när det gäller objektsregeln och komitativ och annat finlir. Men vill man kunna uttrycka sig behövs ord, fraser och ännu mer ord och fraser, för då lär man sig innehållet, substansen. När man har gott om byggstenar och fördomsfritt och ohämmat får leka med dem har man ganska goda förutsättningar att bli en riktigt skicklig arkitekt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar