Anställningskriterier

I dag fick jag vara med om anställningsintervjuer på universitetet. En kollega till mig söker två forskningsassistenter till ett projekt, och fyra studenter har sökt jobbet. Hon ville ha ett par extra öron och ögon och ett bollplank, och jag är glad och smickrad över att ha blivit tillfrågad. Och det var mycket lärorikt. Bland annat diskuterade vi vilka kriterier som avgör - någon på institutionen hade kommenterat en av de sökande med att hen inte är så bra för hen har fått tvåor i en del kurser, på en skala från ett till fem. Hoppsan tänkte jag, om idel fyror och femmor hade varit ett kriterium för att anställa mig skulle jag inte vara doktorand i dag. Min kollega erkände att hon själv är perfektionist och därför blev överraskad när studenten i fråga gjorde väldigt väl ifrån sig i anställningsintervjun. Vi hamnade in i en diskussion om det farliga i att döma andra enligt sig själv. Å ena sidan kan man  tycka att låga betyg i en del kurser är ett tecken på låg ambitionsnivå. I min värld betyder några tvåor i betyget enbart att personen har en förmåga att prioritera: hen satsar på de kurser som är viktiga och har betydelse med tanke på hens egna ambitioner, och har tid över för vänner, familj, jobb och hobbyer. Jag erkänner när som helst att mina betyg i grammatik och språkhistoria och för den delen mitt slutarbete från Soc & kom inte tål dagsljus. Å andra sidan tyckte jag att personen i sin platsansökan gav ett beige intryck och inte berättade tillräckligt om sig själv, medan min kollega fått ett mycket gott intryck.

Den som imponerade mest visade ett stort intresse för arbetsuppgifterna, övervägde att använda ämnet som stoff för sin egen kandidatuppsats och visade stor initiativrikedom. Det smällde högre än den sökande som trodde sig ha jobbet som i en liten ask tack vara höga betyg och tidigare arbetserfarenhet, men inte verkade särskilt intresserad av arbetsuppgifterna.

Jag fick viktiga lärdomar inför nästa gång jag söker jobb. Och en bra erfarenhet att lägga till min egen CV.