torsdag 19 september 2013

Mina räddande riddare

Jag har hyllat dem förr och jag hyllar dem igen. Jag har en underbar verkstad som fixar min bil både när den dör den årliga bildöden och när den måste rutinunderhållas. Visserligen ligger den, på verkstäders vis, lite otillgängligt, men nu när jag har hund känns det mindre som ett irritationsmoment, mer som en bra promenad. I går när jag lämnade in bilen samlades hela den tatuerade personalen för att dalta med min hund och jag valde att gå hem från verkstaden - en promenad som i slutänden tog två och en halv timme vilket jag kanske inte riktigt hade tid för, men Tengil var mer än nöjd.

På eftermiddagen ringde de visserligen för att berätta att de gärna håller den kvar över natten: de hade hittat en mängd småfel som krävde reservdelar de inte hade inne men som var nödvändiga att åtgärda för att min otrogna Leyla med eldslågor på växelspaken ska klara besiktningen. Och när det visar sig att det inte är frågan om någon konkurs och vi dessutom klarar oss utan bil är man ju bara nöjd över att de fixar. Så nu får hunden sig en ny promenad och en massa skäggigt, tatuerat gos. Fast i dag tänker jag ta tåget - promenaden genom industriområdet blir lång nog ändå.

Och på tal om promenader blir jag mer och mer nöjd över vårt val av hund och har svårt att förstå tjusningen med stora hundar. Själv ville jag också ha en stor en, gärna en som påminde om min älskade salig Pelle (75 % irländsk setter, 25 % labrador), men med Tengil på hand kunde vi inte ha fått en bättre hund. Till sättet påminner hon om Pelle på alla väsentliga sätt: hon älskar att få vara med och får hon inte det sover hon. Hon kan gosa precis hur mycket som helst. Hon har liknande humor och ett gott självförtroende. Men hur hon än försöker lyckas hon inte dra ikull mig. Hon behöver inte mer motion än den vardagsmotion jag maximerar genom att gå dit jag rimligtvis kan. Men väljer jag absurt långa motionspromenader som drygt tiokilometerspromenaden i går hänger hon med hur bra som helst. Och hon kräks inte i bil utan älskar att få följa med. Och hon håller på att bli riktigt bra på söklekar. Den som vill ha en vit dvärgschnauzervalp om ett par år kan höra av sig till mig.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar