Dawkins budskap

Dawkins budskap är att Gud inte finns. Det här är svårt för agnostikerna att erkänna, eller lite för vem som helst: vi vill ju att det ska finnas någon som ser oss och hur vi kämpar och som belönar oss i slutänden. Och när jag erkänner för mig själv att det är det jag hoppas på är det lätt att erkänna att Gud inte finns - att hen är ett fantasifoster som vi har uppfunnit för att vi behöver henom. Eller som Astrid den stora sade när hon tillfrågades om hon tror på Gud: När jag tror på honom behöver jag honom. Det gör till och med fullfjädrade ateister, för att vi ända sedan barnsben blir itutade hela tjofaderittan om barnatro och bönesvar och mirakel.

Dawkins har en viktigare poäng med att agnostikerna ska sluta vela. Han menar att våra samhällen (och nu hör ju Finland till de samhällen som är rätt sekulära trots att vi fortfarande har två statskyrkor för mycket) är påverkade, för att inte säga hjärntvättade, av religionen och att detta är av ondo. De som inte tror på Bibeln (typ alla, ju!) vågar inte säga det av rädsla för att bränna broar med Jahve. Och så låter vi tomtar som Päivi Räsänen hållas, för vi har ju religionsfrihet i vårt land i jösse namn. Och om Päivi och hennes bibeltolkning låter sinnessvag kan man ju alltid använda bibeln som ett smörgåsbord där man plockar russinen ur bullen.

"Jag tror inte på Bibeln men nog på en högre makt" är ett ganska ohållbart teologiskt resonemang, för om min gud och din gud ser helt olika ut saknar gud helt relevans som rättesnöre. Din gud må diktera hur du ska leva, men inte fan kan du räkna med att jag ska ställa upp på att leva som din gud vill, eller ens tycka att det är okej att du lever som din gud vill om det innebär incest och barnmisshandel för att nämna några exempel.

Borde vi inte vända oss inåt i stället? Eller inåt och utåt på samma gång, och fundera över våra egna värderingar och vad de bygger på. För om man skapar sig sin egen etik, som av naturliga skäl ändrar med åldern, mognaden och samhällsklimatet men inte behöver vara någon vindflöjel för den skull, och på riktigt tillägnar sig den är den väl rimligtvis hållbarare än något man gör för att det står i en bok.

Och på tal om böcker: Dawkins språk är minst lika njutbart som språket i Bibeln. Och hans resonemang är avservärt mer stringent än Guds, om det nu är Guds ord. Jag tycker verkligen man kunde vänta sig lite konsekventare resonemang av en allsmäktig gud.