Bra och dålig litteratur

Peppe skriver om att chicklitt fördöms i hårdare ordalag än skräp som skrivs av män, och jag håller väl med så där på det hela taget. I kommentarsfältet föds en annan diskussion, den om att folk vill ha rätt att läsa sitt skräp i fred, utan att behöva skämmas.

Böcker är böcker och liksom film och annan konst har de sin tid och sin plats. Ändå tycker jag man kan göra skillnad på bra litteratur och dålig. Om jag försöker mig på en definition vill jag säga att den goda litteraturen visar oss världen, eller en tänkbar värld, från ett nytt perspektiv och väcker en tanke hos oss. Den dåliga litteraturen visar oss världen från ett perspektiv vi redan sett många gånger och som är lätt att ta till sig för att vi inte behöver anstränga oss. Som skillnaden mellan Citizen Kane och Forrest Gump. Eller mellan muminböckerna och animemumin.

Jag håller med om att det viktiga är att folk läser och njuter av att läsa. Man ska inte behöva försvara sig för att man läser dussinlitteratur. Men dussinlitteraturens korta förförelse kan ändå, i min värld, inte mäta sig med de kickar jag får av ett riktigt möte med Brontë, Knausgård, Auster eller Oksanen. Ett möte som kanske kräver en del arbete men leder till en insikt. För att där på riktigt finns något att förstå.
En del av den goda litteraturens tjusning är att allt inte alltid går hem. Till exempel tycker jag själv att det jag försökt läsa av Kjell Westö är så tråkigt att klockorna stannar. Och det är helt okej, han är bara inte mitt paket kex. Kanske jag är för dum för Westö. Men jag är definitivt för smart för John Grisham, som för tillfället av en outgrundlig anledning ligger på mitt nattduksbord. Suck. Det är nog dags för en Knausgård igen. Hans kamp tar inte slut i första taget.