Jag har tidigare sjungit sommartidens lovy (alltså klockvridningens) i ett inlägg jag inte kan länka till från mobilen. Så här nästan ett och ett halvt år senare passar jag på igen - för det är ju när vi är nära dagjämningarna den spelar störst roll. Vid solstånden är det så absurt ljust/mörkt hur man än gör att det varken gör till eller från.
I kväll rastade jag hund när klockan närmade sig elva. Det var ljust nog, och såg jag på horisonten i norr var himlen ljust blå. Rakt upp syntes stjärnorna, i söder var det svart med en stor gul måne. Jag gör jävligt mycket med relativt ljust halv elva i augusti och jag känner många som uppskattar kvällsljus en fredagkväll. Färre som uppskattar att solen går upp klockan halv fem vilket den skulle om vi inte hade sommartid.
Jag tycker synd om dem som har boskap veckorna efter omställning, jag förstår att det är besvärligt att leva i osynk med resten av världen i några veckor tills kreaturen gått att ställa om (för inte har de väl absolut gehör?). Men jag misstänker att många sommartidsmarrare klagar av lättja, slentrian eller för att de inte reflekterat över varför vi håller på med klockexercisen två gånger per år (lyckligtvis inte på länge säger jag som dyrkar sommartiden).
Eller så är de så hysteriskt morgonpigga att det faktiskt spelar roll. I så fall har de mina sympatier.
Äsch. De morgonpigga styr ju världen, så dem behöver man inte tycka synd om. Rätt åt dem om sommartiden stökar till det en anings för dem, det kan de gott ha, de präktiga dönickarna.
SvaraRadera