Om snällhet

Ett par gånger den senaste veckan har jag fått höra att jag är snäll. Det gör mig glad - sett ur mitt perspektiv är jag inte alls särskilt snäll utan självisk, självupptagen, missunnsam och ful i mun - för det betyder att någon noterat vänliga saker jag gjort, saker som tydligen haft betydelse för dessa personer.

Och så funderar jag på det där med snäll. Är jag en snäll mamma? Visserligen älskar jag att tillbringa tid med min ljuvliga dotter och göra roliga saker med henne. Samtidigt blir jag så frustrerad när något tjorvar och har lätt för att fräsa och tjata och låter plötsligt inte alls snäll. Visserligen finns det inga gränser för hur mycket jag kan krama och gosa med Nora och hålla henne i min famn. Men jag avskyr när hon klänger på mig när jag försöker göra något - när hon kräver tillgång till min kropp utan att ta hänsyn till mig - ger mig ett sånt obehag att jag behöver en stängd dörr mellan henne och mig. När hon stjäl närhet jag mer än gärna skulle ge henne om hon behandlade mig respekt blir jag galen.

Är jag en snäll hustru, då? Enligt Simon är jag det. Vad det nu sen betyder. Vi har det bra, grälar förhållandevis sällan och när vi grälar grälar vi i allmänhet schysst. Eftersom jag ofta drar ut på äventyr med hund och barn får han gott om tid för sig själv och det är väl den bästa present man kan få. Ofta nog får vi tid tillsammans och då har vi roligt. Fan vet om det gör mig snäll, men åtminstone är jag nog inte särskilt elak med min man.

Vad övriga personer beträffar gör jag liksom med dem jag bor med så gott jag kan. Försöker sprida gott humör och vara rättvis - andra människor ska inte behöva drabbas av mina magaplågor. Jag är rätt dålig på att komma ihåg folk med presenter vilket är en egenskap jag uppskattar jättemycket hos de av mina vänner som är bra på sånt. Det är ju alltid kul att vara mottagare för sånt - jag njuter också av att ge genomtänkta gåvor men tänker sällan på presenter utom till födelsedagar och jul. Jag önskar jag var generösare - med presenter och framför allt med vänliga ord och handlingar. Jag är nog lite ogin, och dessutom har jag en ful tendens att vara snabb med att avfärda alldeles hyggliga och hederliga personer som tråkiga om de inte intresserar mig tillräckligt.

Min mormor var snäll: hon stekte plättar och hade oändligt med tid för oss barnbarn. Dessutom hade hon en leksaksaffär och stenkoll på vad vi önskade oss till födelsedagar och jul och ibland räckte de med en ilakare kräksjuka för att man skulle få en riktigt fin present att leka med i sjukbädden. Tandlös var hon ändå inte - jag minns ett par gånger då hon läxade upp mig ordentligt. Första gången var när jag var fem år gammal och först kissade på mig (av skratt) för att jag helt enkelt inte orkade gå och kissa i tid och sedan blev så uppspelt att jag föll i sjön och inte hade några torra kläder kvar, andra gången när jag som tjugoåring varit på en mycket blöt fest och låst ut mig och fick gå till henne och be om nyckel när jag var i ett rätt bedrövligt skick. Och nej, momi var inte pryd. Jag var faktiskt dyngfull den gången och förtjänade allt skäll jag fick och mer därtill.

Men också bland de levande har jag snällhetsförebilder, inte minst mina föräldrar, och ser så många olika sätt att vara snäll på. Lojalitet är den yppersta formen av snällhet, men lojalitet är också farligt och svårt eftersom äkta lojalitet kräver att man behåller sin integritet och sinne för vad som är acceptabelt. Man måste låta bli att vara lojal om ens vän är på väg att göra något som inte är rätt, annars slår lojaliteten slint. Generositet är snällt, och man kan vara generös på många olika sätt: med uppmuntran, hjälpsamhet, gåvor, till exempel. Tolerans är snällt. Osjälviskhet är snällt. Och respekt. Funderar jag kommer jag säkert på fler snällheter, men nu är det snällaste jag kan göra att färdigställa den kvällsmat snälla Simon redan påbörjat innan hela familjen ryker i luven på varann på grund av blodsockerhärdsmälta. Men snällheten tål att tänkas på. Lätt är det inte att vara snäll, alla gånger.