Tengil krafsade av allt att döma upp en biboning i morse, för plötsligt kom hon springande till mig och ville upp i famnen. Vilket i och för sig inte är otänkbart annars heller, men nu var hon ynklig på något sätt och jag hittade ett bi som satt på hennes öra som jag drog loss med fingrarna. Biet, inte örat. Och plötsligt var de över oss. Över oss och innanför kläderna och det var fanimig det obehagligaste jag varit med om på länge. Spring! skrek jag till Nora och fick senare världens morkis över att jag själv skenade iväg med hunden i famnen och lät dottern klara sig själv. Upp till huset kom vi och resultatet var att Nora stungits an ett bi på armen, jag av fyra (vänster handflata, höger underarm, bröst och skinka) och Tengil av okänt antal.
Jag har fått min beskärda del av insektbett och de har aldrig bekommit mig särskilt illa. Pappa säger att jag bara inte blivit ordentligt stungen, men nu blev jag det. Nora blev inte värre däran än att kortisonsalva räckte för att dämpa smärtan och svullnaden. Hunden darrade och var slak, och jag ringde veterinären som rekommenderade kyypakkaus och övervakning. Eftersom vi läst rapporterna om att ormkortison är verkningslöst mot ormbett har vi inte skaffat nytt, och vi fick åka båt och bil in till apoteket. Det var inte tal om att jag kunde köra: jag blev yr och mådde lite illa, så vi fick åka hela familjen.
Hunden är återställd, jag har ont och är trött på grund av kortison, allergimedicin och smärtlindring men Nora har inga men - lyckligtvis. Jag skulle ha alla morkisars moder om hon fått allvarliga stick och jag inte hade kunnat skydda henne bättre. Och till all lycka är ingen av oss allergisk.
Min största tröst, näst efter att Nora kom lindrigast undan, är att de ju dog, de små djävlarna, när de offrade sina gaddar på oskyldiga skogsflanörer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar