Madickensyndrom

Vi var på valpträff hos uppfödaren: Nora, Tengil och jag. Hon har nio riesenschnauzervalpar och jag kom inte hem med en enda trots att det var svårt. Likt förbannat ligger det ändå två hundar på vårt golv.

Hängivna läsare av denna blogg vet att jag lider av långt gånget Madickensyndrom. Ni vet: själv har jag det som en pärla i gull, världen är god med undantag för ett stort antal rövhål och olyckliga omständigheter, alla olyckliga individer vill innerst inne vara lyckliga men någon måste hjälpa dem på rätt spår och någon kan lika gärna vara jag.

På väg hem från Tengils och min kvällspromenad möter jag en uppriven fyrtioårig kvinna som frågar om jag har cigaretter. Det har jag inte - det är över åtta år sedan jag slutade röka och kanske sex år sedan jag över huvudtaget tog ett bloss och jag måste räkna för att komma ihåg för det känns som så länge sedan - men eftersom hon uppenbarligen inte mår bra frågar jag vad som är på tok och om jag kan hjälpa henne på något sätt. Hon är ganska berusad men inte askalas, och bor i det parhus jag har sett växa upp, precis invid järnvägsspåret - så precis invid att jag alltid undrat hur någon kan komma på att bygga precis där. Och hon berättar om våldet, och om att hon är rädd för att gå hem men inte fick med sig vare sig plånbok eller telefon. Och så ber hon mig ringa på och fråga om karln åtminstone kan ge henne hennes handväska. Och jag är rädd men gör det ändå. För jag tänker att jag har min trygga bubbla att gå hem till och det har inte hon.

Han öppnar naturligtvis inte, men när jag ringer på bakdörren kommer han och öppnar. Medan han talar med mig och gosar med min valp, vilken buse som helst blir temporärt beskedlig när det finns en valp, kan kvinnan gå in och hämta sin handväska. Sedan börjar hon vela och tveka men när jag påminner henne om att hon faktiskt lovat hänga med mig på promenad kommer hon i alla fall. Det första hon säger är att hon är orolig med tanke på hennes hund, eftersom han brukar straffa hunden de gånger han inte kommer åt henne. Situationen är obehaglig, karln var obehaglig, men nu är vi i alla fall utom räckhåll från huset. Och först måste man bort, sedan kan man tänka på annat. Jag hinner inte mer än fråga henne vad det är för en hund förrän jag ser en schäfer irra omkring i järnvägstunneln. Och med våra respektive hundar föreslår jag att vi går hem till oss och funderar vidare. Det vill hon inte höra talas om, utan i stället går vi till slemkrogen närmast oss. Väl där inser hon att hennes handväska är tom. Mannen har sannolikt tömt den på plånbok och mobiltelefon. Desto större anledning att gå hem till oss, tänker jag, men det vill hon inte höra talas om. Då föreslår jag att vi åtminstone går och hämtar mina pengar och min mobil för dem tog jag ju inte med mig på den snabba pissrundan, klädd som jag var i sommarklänning och fleece utan fickor.

Simon, som förtjänar Nobels hygglighetspris, tar utan knot emot Tengil och en främmande schäfer medan jag drar iväg på krog med en fyllsig främling. Väl på krogen inser jag snabbt att damens fylla inte är av temporär utan snarare permanent art, vilket inte gör familjevåldet mer acceptabelt men däremot får min idé om en öl på krogen medan vi funderar på nästa steg att framstå som synnerligen dålig. Summan av kardemumman är att jag i brist på bättre idéer karaokesjunger Don't stop me now på nykter kaluv, råkar i samtal med en alldeles fantastisk karaokefantast, likaledes nykter, som påminner mig om att kvinnan faktiskt är gammal nog att ta ansvar för sina egna handlingar och att jag har gjort mitt. Visserligen tror jag att jag kan rädda världen, en person i taget, men jag ber att få påpeka att jag inte är hur naiv som helst: när jag inser att hon räknar med att få sig en helkväll på min bekostnad, alternativt att jag tänker riskera livhanken genom att hämta hennes bankkort hos hennes våldsamma man så att hon ska kunna supa vidare, gör jag klart för henne att jag inte tänker stanna kvar men kan hålla kvar schäfern till i morgon. Så nu sitter jag här med en extra schäfer, som gråter och helst skulle gå hem.

Åh gud det är så jobbigt med folk som tycker det finns viktigare saker än att klara livhanken undan någon som slåss. Det finns inget viktigare än att klara livhanken undan någon som slåss. Tak över huvudet är sekundärt - dessutom finns det skyddshem att ta till. Om det var det det hängde på skulle hon ha fått sova på vår soffa. Dränka sorgerna i sprit är fan så sekundärt, men i det här fallet verkade det tyvärr vara först på listan. Hon blev kvar på krogen men smarta karaokefantasten, själv ett ex-offer för familjevåld, fick kvinnan att lämna mig sitt telefonnummer så vi kan komma överens om när jag ska lämna tillbaka hunden hennes. Som verkar vara världens snällaste, även om hon haltar och inte verkar särskilt lycklig. Fast vid närmare eftertanke tror jag inte att jublande glädje riktigt ligger för schäfrar - de ser alltid lite ledsna ut och vill helst bara lyda.

Fan ta allt familjevåld. Jag blir så fittig* på det faktum att hemmet är världens farligaste plats för en del, när det borde vara världens tryggaste plats, om vi nu bortser från eldsvådor och kokande vatten som rinner över små barn och andra olyckor. Jag vill att mitt sällskap från i kväll ska sluta supa och börja prioritera sin egen trygghet. Jag vill att jag ska kunna lämna tillbaka den haltande hunden och veta att den slipper bli utsatt för mer våld.

*finlandssvenska, betyder arg (eller jobbig) fast mer arg (eller jobbig)