Flygande fläng

Bloggen för en tynande tillvaro - det gör inte jag. Det är en del som ska pusslas och fortfarande några rutiner som ska hitta sin plats. Före semestern hade jag inte hund - nu har jag det. Och eftersom det är min hund är det jag som ska hitta tiden att rasta: Simon marrar om jag ber honom om så lite som att släppa ut hunden på ett kiss i trädgården innan han går och lägger sig, eftersom han alltid är uppe ett par timmar efter mig.

Men det går bra. Det gör mig gott att ta en promenad i morgonsolen (okej, det där med soluppgång funkar bara halva året och då bara när det är vackert väder) och jag kommer visserligen till jobbet senare än förr men med huvudet fullt av inspiration. Startsträckan blir kortare än tidigare och jag mår bättre så jobbet ska nog bara vara tacksamt.

Nora har kommit i den trevliga åldern då hon visserligen är svår att roa om man inte älskar att sitta och leka briotåg/lego/mjukisvadsomhelst i timmar med en despotisk nästanfemåring men å andra sida gärna drar med sig dagiskompisar hem. Hon har ett bra gäng med jämnåriga på dagis som inte låter sig hunsas i leken, så alltsomoftast tar vi hem två ungar från dagis i stället för en, eller så ingen alls eftersom hon leker borta. Fast häromdagen gjore jag en felkalkyl och räknade med att jag skulle få tid att städa och tänka bara för att vi hade en kompis på besök men tji fick jag: lillvärdinnan tyckte det var läge att visa alla sina hyss och det blev ett enda avstyrande, medlande och tjatande och besvikelsen var dubbel: inte nog med att jag inte fick den planerade andningspausen  - vad jag i stället fick var tråkig stämning och skrik.

Fast när det funkar är belöningen så omedelbar och uppenbar. I bästa fall hör man två lyckliga bästisar kackla och tjoa i övervåningen. Ibland kommer två rödkindade, glitterögda rufskajsor ner för att se vad jag eller hunden håller på med och för att snatta frukt eller grönsaker att snaska på. Och själv kan jag lyssna på ljudbok, tänka vackra tankar och vara den perfekta husmodern en liten stund.