I love kollektivtrafik

Det finns en gammal klyscha som säger "Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en Rolls Royce än på bussen". Klyschan är klyschig, materialistisk och dessutom osann.Det händer inte särskilt ofta, men de gånger jag har haft orsak att bryta samman i kollektivtrafiken tycker jag alltid de tårarna är mer välgörande än tårar i ensamhet eller i fel sällskap.

I morse tog jag mig ett välbehövligt hulk på tåget, så där som balanserade människor gör. Det räckte med en snäll blick och ett vänligt ord från Ann-Christin på dagis för att sätta igång mig och sen höll det på till och från, på vägen från dagis till tåget, på perrongen och ombord på själva tåget. I Finland (och i Malaysia, där folk är lika finkänsliga som köttyxor när det gäller vissa saker men orientaliskt distanserade när det gäller andra) blir man lämnad i fred med sina tårar, och ibland är det precis vad man behöver. En vänlig blick och ett uppmuntrande leende från någon som någon gång varit ledsen själv. Och vem har inte det.Sympatier från anonyma personer som inte behöver någon förklaring. Villkorslös medkänsla.

Och plötsligt kan man leva med det faktum att livet är skit men världen är god.