Dörrknackande predikanter

När det ringde på vår dörr i förmiddags hoppades jag att det skulle vara en granne som ville mig något kul eller någon från dagis som ville leka. Det var det inte. I stället var det två herrar med en tummad bibel under armen och jag sade direkt att jag trivs utmärkt med mitt liv som ateist. Kanske inte med livet så där särskilt men nog med ateistandet. De undrade om det var något särskilt som fått mig att vända mig ifrån gud och jag hade inte hjärta att säga att jag redan som barn tyckte hela gudgrejen verkade irrationell utan sade i stället att jag tycker världen och livet är ett alldeles tillräckligt fascinerande fenomen utan att vi behöver blanda in osynliga farbröder i det hela. Ja i själva verket mer fascinerande. Och så önskade jag dem samma välsignelse av deras livsåskådning som jag har av min. De log rart, tog sin bibel och gick. Nu tar jag lillhedningen vid handen och går och ser Paddington.